Språket är framtiden är nära är mitt nya jobb

Hur många fiffigt ståtliga stilfigurer nödgas språkvetare nyttja för #nyttjobb? Hur många har jag i min första posterouspostning Cassirer?

Posted via email from johanlipeckiwestin's posterous

Torsdagscitat

"Vi har inte kommit till dubbelfraddadischen ännu" - Lotta Olsson. Nordist, frilansare, skogsarbetare och numera ordmyntare

Erbjudande

Trettio spänn för en kaffe och en bulle. Trettio spänn?! Det är väl inget erbjudande, eller? En tjuga vore bra, som på 7-Eleven.

Jag har tänkt på det här ett tag. För mig betyder erbjudande att något exceptionellt billigt eller bra säljs just nu, att det inte har sålts i det formatet tidigare och att det inte kommer att stå på den där skylten nästa gång jag går förbi den; för mig är ett erbjudande något som inte kommer igen och som man måste passa på för att få ta del av. Men så är alltsom oftast inte fallet; min språkuppfattning och det bruk som jag möter i reklamsyften går här isär.

Vad beror det på att ord urlakas på det här sättet? Hur kommer det sig att en reagerar på att ord missbrukas? Jo! Precis som modeord och svordomar så leder frekvent användning av språkliga drag till en devalvering; använder en ett värdeladdat ord tillräckligt mycket så förlorar det sin tyngd. Till slut tappar det sin ursprungliga betydelse, förpassas till andra funktioner, genomgår ett större eller ett mindre semantiskt skifte. Erbjudanden blir till vardagliga koppar kaffe med bulle och när nästa affisch trycks heter det supererbjudande. För trettio spänn får vi då en kopp kaffe, bullen kommer med en femma extra och jag kommer fortfarande tycka att det är fascinerande hur jag inte kan använda "fula ord" utan att låta löjlig, eller gubbigt gullig.

Järnspikars!

Gårdagens citat

"Intervjua mig! Jag pratar i löp och one-liners!"

Rabarberbarbara

Sammansättningar gör svenskan otroligt rikt på ord eftersom den enda begränsningen sitter i huvudet på språkaren. Sammansättningar finner man inte i ordboken just av den anledningen, det är omöjligt att försöka lista alla. Här kommer ett exempel på en annan anledning.

Sms förstör inte språket

"Dagens ungdomar förstör språket, svenskan går förlorad." Vi har alla hört orden, farhågorna om att nya utryckssätt och ungdomsspråk är farliga för svenskan. Myten om att allt var bättre förr lever vidare i sms-åldern.

Men som vanligt bevisar språkvetenskapen att så inte är fallet. Trots förändring håller man sig till de språkliga konventioner som är nödvändiga för förstålsen, även i sms; ungdomar förhåller sig till samma språkliga maximer som sina föräldrar, enligt studien Generation Txt? The sociolinguistics of young people's text-messaging, och jag är förstås inte särskilt förvånad.

Paul Grice Maximer är i sig intressanta så jag länkar till en kortfattad genomgång här.

Därför älskar jag poesi

Poesi är oftast inte konkret nog för att kunna läsas bokstavligt. Dess betydelser måste tolkas och känslor måste framkallas. Den är abstrakt och främmande, den är utan en innehållsförteckning eller översättning, och det är just det som är själva charmen: metaforen och den fria tolkningen.

Poesi är tillfredställande eftersom den spelar på känslor och framkallar bilder som inte nödvändigtvis har entydiga tolkningar; den använder sig av en mängd metaforer som sammanvävs och anspelar på varje läsande individ och varje lästillfälle. Den lockar till kontinuerlig nytolkning.

Ett bra exempel på hur poeter använder bildspråk är A R Ammons Corsons Inlet som inte bara använder promenaden som en metafor för tankegången* utan som också låter raderna fungera som liknelser: indraget i dikten liknar kustlinjen som beskrivs. Corsons Inlet är ett bra exempel för att man känner igen sig och själv kan se sina erfarenheter i Ammons ord, för att en kustlinje är föränderlig precis som tankar och upplevelser, för att man kan återvända till dikten och se den ur ett nytt perspektiv varje gång -- och det är tillfredställande.


Poesi är alltid ny upplevelse, men därmed inte sagt att den är bra jämt. Precis som musik, solnedgångar och orgasmer behöver man varken gilla allt eller det mesta. Vem vill exempelvis höra om lycklig och livslång vänskap när man känner sig som mest ensam? Vem vill läsa Pablo Nerudas Tjugo kärleksdikter när en är förbannad? Inte jag i alla fall. Då vill jag läsa om någon som får utlopp, någon som ger mig skärseldens infernaliska mörker och blint raseri, någon som kanske skriver nåt i stil med:

Min svarta korp hackade hål i hans hjärta
slet stötvis åt sig köttslamsorna
och kraxade upprymt åt maten som inte erbjudits.

Men när vi är förälskade njuter vi verkligen av ord som dessa:

Te traeré de las montañas flores alegres, copihues,
avellanas oscuras, y cestas silvestres de besos.
Quiero hacer contigolo que la primavera hace con los cerezos.

Och är det inte underbart så säg! Sådana ord intensifierar våra känslor, ger oss utlopp och medvetenhet, får oss att rysa ända ut i fingertopparna och skratta högt av lycka.

Poesin ger oss vår personlighet, den ger oss hopp och förtvivlan, möten och avsked. Vi får förstå oss själva genom någon annans ord och till och med upptäcka nya tankar och känslor emellanåt, vi får leva ett annat liv genom någon annans abstrakta språk. Tack vare någons metaforer om livet. Det är guld värt och därför älskar jag poesi, för att jag aldrig riktigt kan förstå men ändå njuta i fulla drag.

*Märk hur tankegång är en metafor som vi inte längre uppfattar som långsökt, även om tankar varken har ben eller kroppar

Vad ska jag blogga om här?

är nog en vanlig fråga bland bloggare. Och en legitim sådan om man vill bli läst. Det handlar nämligen inte längre om dagbok; det handlar inte bara om att verbalisera sina inre tankar för sig själv--då skulle man skriva för byrålådan och inte i ett forum tillgängligt för alla uppkopplade själar.

Att blogga handlar om att man har en inre vilja att finnas och synas i en social kontext. Och därför måste man tänka på sin läsare: vem är hon, vad tänker han, vad förstår en redan? Det har jag inte gjort i sådan utsträckning som jag hade velat och därför blir det spridda skurar här, inget tematiskt centrum förutom mina allmänna tankar och en och annan länk.

Jag ska ändra på det nu. Jag ska hålla mig till ämnet och ändra mitt fokus så att du som söker dig hit får vad titeln lovar: språkliga kommentarer, bokstäver och brev om språk i allmänhet, tankar om språk och samhälle i synnerhet. Jag lovar att både hålla mig till ämnet och sväva ut, men jag lovar att knyta an till språket vad jag än gör.

Självklart kommer jag fortfarande vara mig själv och stå för det jag säger, bara inte lika spretigt. Jag kommer att vara plattare och tydligare, snävare och enklare. Jag kommer att mottagaranpassa, som det så vackert heter. Annars vill ingen läsa.

Fenomenet detta bygger på finner vi i alla böcker och i alla filmer: de flesta karaktärer måste vara platta och stabila -- det är endast huvudpersonen eller huvudpersonerna som tillåts vara dynamiska, som tillåts vara mångfacetterade och spretiga, som tillåts utveckling och förändring.

I det framgångsrika bloggandet, det bloggande som tilltalar sina läsare, är det just läsaren som är huvudpersonen. Det är du som står i centrum. Genom att känna igen dig, genom att kunna relatera till texten och kunna ta stark ställning för eller emot, genom att känna att du själv hade kunnat vara den som yttrade det som här är formulerat. Bloggaren är bara kanalen, tolkaren av tankar, språkröret. I framtiden ska jag försöka vara just det: din språkliga kommentator, ditt språk, dina bokstäver och brev, linguistic letters.

Web analytics data in Excel

Web analytics data in Excel

Posted using ShareThis

Sugen på kaffe i Malmö?

Gå till Solde!

Man får ta ansvar och stå för sina åsikter

Jag har visserligen en länk till Tomas Wetterbergs blogg till höger, men idag vill jag pusha för den extra mycket. Efter det här inlägget kommer nämligen många positiva funderingar och kommentarer som är väl värda att ta till sig av. Såväl Anders Hammarlind som Fatima Svanå öppnar för efterlängtade dialoger om jämställdhet och ansvarstagande män.

John Apse, som också kommenterar, skulle jag vilja osynliggöra. Istället passar jag på att nämna att hans blogg ligger nere, troligen för att han märkt att ingen tar honom på allvar. Det är synd, han vill nämligen inte känna sig mobbad och utanför bara för att han är man. Precis som feminister inte vill att någon ska vara osynlig, utanför och maktlös.

a, jag har varit i Australien. Nej, jag har inte sett Taj Majal. Ja, jag har hoppat bungee i Queenstown. Nej, jag har inte varit till Bali. Jag har heller inte sett Machu Pichu, Grand Canyon, dödsfält i Indonesien eller lyckotält i Nepal. Jag har inte varit till Tokyo, Dubai, Abu Dhabi eller snorklat jorden runt (inte Ola Skinnarmo heller). Och allt detta är jag glad för.

Varför? Jo, då slipper min morsa och farsa sitta och skryta om mina bedrifter inför sina vänner, då slipper jag svara upp mot deras förväntningar om överdåd, jag slipper svara på utfrågningar om framtid, nutid, dåtid och alla andra möjliga, obetydliga, löjliga, ja rent av omöjliga spekulationer om vad jag har för mig och vad jag ska bli – som att jag inte redan är någon!

Men nog om mig. För det handlar förstås inte om det, även om jag länge trott det. Det handlar om att vi berättar för varandra, berättelser om livet och om andra. Mest om de som står oss nära, eller de som vi har kära. Det handlar om underhållning för de äldre, och en föreställning om att det är i ungdomen det händer. Det är i ungdomen vi gör allt det där som medelålders människor inte längre kan. Och det är då vi som våra föräldrars barn förväntas göra allt föräldrar önskar att de gjort när de var yngre. Det är det som händer.

Vi ska fylla deras fantasier och berättelser som de tror sig inte kunna uppfylla. De har ett hus de inte kan sälja, och en bil de bara måste ha, och ett lån på platteven, och ett framtida barnbarn som måste ha till sin pension, för att inte tala om den egna, den de sparar alla sina drömmar till, alla sina resor, alla sina år som kommer. Föga inser de att tiden går och pengarna blir mindre värda, när de berättar om allt som alla andra gör, har fullt upp med varandras frågor, om allt som alla barnbarn bör.

Men vid pensionen, det är då det ska hända, det är då de reser till Nova Scotia, det är då. Mmm, just det, precis, just så! Då. Då kommer fyrtio- , femtio- och sextiotalisterna att leva ut, frigöra sig och hoppa bungee. Då klipper de vår navelsträng och släpper sina fantasier fria. Då får vi barn vara vuxna. Äntligen!

Vad ska dina barn bli när de blir stora?

En riktig Stockholmare?

Härom dan gick jag en sväng i Stockholm för att njuta av vårvädret, från jobbet till Liljeholmen, för att passa på medan tillfälle gavs. Vädret var strålande och jag kände mig likadan - full av energi. Jag vet inte om riktiga Stockholmare håller på så, går mellan platser, men jag är inte riktigt Stockholmare än. Min inställning till tid och avstånd har inte riktigt justerats. Fortfarande lever jag kvar i mitt alnöitiska tankesätt, min norrländska världsbild av att alla sträckor i stan kan gås eller cyklas -- bara solen skiner eller det är kallare att vänta på bussen än att gå en hållplats. Härom dan sken solen. Den sken på Drottningatan, i Gamla stan och på Söder, på väg över Årstabroarna vid Sjövikskajen och slutligen Liljeholmsvägen. Kanske sken även jag, som en riktig Stockholmare?

Wherever I Lay My Hat

Jag har flyttat igen. Jag har räknat gångerna och ligger före morsan med fyra pinnar nu, på 34 gånger. Passande nog kom jag precis och tänka på en kille som också har en svensk-polsk känsla över sitt (artist-)namn, eller borde jag säga germansk-slavisk? Jag har inte kollat upp det. Däremot så har jag kollat upp hans youtube-klipp och dem vill jag dela med mig av.

Johann Lipowitz:

Hjärtlös konduktör följer praxis mitt i natten

Natten mot måndag 27 april cyklade jag efter en 7 timmars färd från Uppsala vilse i Stockholm. Därför var det med en väldig lättnad jag fann Nockeby Torg kl 00 50, och satte mig att vänta på sista tåget för natten. Kanske, tänkte jag, hinner jag till Mälarhöjden till klockan två.

När de två tomma vagnarna rullat in och stannat öppnar jag mittendörrarna men har ingen möjlighet att ta mig på eller höra mig för om det går att göra ett undantag. Konduktören spärrar nämligen vägen och säger omedelbart "nej, du får inte komma ombord med cykeln". Han signalerar till föraren att fara och jag hinner knappt utbrista "men jag är vilse och det är mitt i natten", som första och sista ord, förrän dörrarna gått igen och tåget har satt av.

Det är av sällan skådat slag att människor kan vara så oförstående och jag försöker fortfarande förstå hur det kan komma sig att undantag inte verkar kunna göras ens när alla rimliga orsaker till att göra undantag är förestående.

Ni skriver själva:

Anledningen är framför allt för att det inte finns plats, men det finns också säkerhetsskäl till varför du inte får ta med cykeln. Utskjutande delar som styre och pedaler kan orsaka olyckshändelser i rulltrappor, dörrar och hissar. Det finns också en risk att utrymningsvägar blockeras. Andra resenärer kan skadas vid kraftiga inbromsningar.

Plats fanns det gott om på de tomma vagnarna. De olyckor som kunnat ske tror jag knappast fanns med i konduktörens tankebanor och de utrymningsvägar som eventuellt skulle ha kunnat blockerats tror jag heller inte hade lämnat tre personer utan alternativ. Det är troligen också så att cykeln, i det fall jag släppts ombord, hade kunnat ställts längst fram i den främre vagnen -- återigen med tanke på avsaknaden av passagerare -- för att ingen skulle kunna skadas vid en kraftig inbromsning.

Utöver dessa hypotetiska antaganden -- som möter de orsaker som ni anger för att inte släppa på en cykel -- kan jag med säkerhet understryka att jag hade varit ytterst medgörlig i det fall konduktören hade påpekat vilka risker som en cykel på ett tåg innebär. Jag hade gärna tagit alla försiktighetsåtgärder som stått i min makt att ta, bara jag hade fått chansen.

I stället fick jag tillfället att njuta av utsikten över Mälaren från (det jag nu vet heter) Tranebergsbron, en andra gång. Det kommer jag sent att glömma.

Tack!

Torsdagscitat

Understanding is that penetrating quality of knowledge that grows from theory, practice, conviction, assertion, error and humiliation.

Det gäller helt enkelt att våga tro på sig själv, satsa, vara ödmjuk inför misslyckanden och förstå att det är just då den största insikten kan göras.

Dust yourself off and try again, sjöng Aaliyah.

Nära, så nära

Åh så nära det var idag! Det var riktigt nära att den frustration som byggts upp under dagen, som runnit ut i fingrarna, som i frenetiskt knappande cynism flödat över tangentbordet, fick sitt utlopp i en entertryckning. Det var millisekunder bort att jag tryckte till, att den råa sarkasmen tog överhanden, att jag tappade fattningen officiellt.

Men det gjorde jag inte. Den tillfredställelsen fick inte det behovet idag och jag slipper ha dåligt samvete imorgon. Istället kan jag lugnt konstatera att det gick över. Jag vann kampen över mitt förnärmade inre och den misslyckade kommunikatören på [gissa bolaget] kan ovetandes öppna sin mejl imorgon. Där kommer hon att utläsa tomhet. Niente kommer det att stå! Och mellan nu och då har jag hunnit njuta i Tango, läsa mig till sömns och stjälpa i mig dagens första kopp kaffe. Najs!

Humor?

Det är klart man garvar, även om man kan välja att känna sig träffad och förminskad också.

Söndagspromenader

Det är något speciellt med söndagar, speciellt när solen rodnande sänker sig bortom broar, över öar och sväljs av hav.

Jag var tvungen att ta en promenad förra veckan
när just den rätta stunden infann sig.

Självklart vill jag dela med mig.

Angripen

John Apse behöver egentligen inte länkas till, han brukar synas med sin pajkastning i kommentarsfält.

I dag har jag lagt till honom i min bloggrulle eftersom det är bra att veta vad folk som aldrig skulle hålla med mig tycker och tänker. Det är bra att försöka förstå vad som driver antiaktörer, även om det är svårt.

Det här är således ingen pajkastning. Jag vill förklara varför jag läser hans blogg och jag vill göra det klart att det han skriver inte på något sätt är läsvärt i min mening. Det är en rädd pojkes röst. En pojke som tror att feminism är ett personligt påhopp på alla män och som hoppar på alla som skriver positivt om jämställdhet.

Jag vill att han ska veta att jag läser det han skriver och att han kan bli mött som medmänniska om han vill, bara han förklarar sig. Jag vill att han ska känna att det finns de som lyssnar och vill förstå varför han förminskar och förlöjligar jämställdhetsförespråkare. Jag vill att han inte känner sig påhoppad eller osynliggjord.

John, vi hör dig och vi är villiga att lyssna och förstå, bara du möter oss likaså.

Ps. Jag vet att jag använder härskartekniker för att förminska och förlöjliga. Se det som ett självkritiskt förhållningssätt att jag kan förstå hur djupt rotade de är, att jag kan bejaka dem och att jag vill visa hur negativa de är. Visst, jag föregår inte med gott exempel i handling men jag ser självinsikt som det första steget mot positiv kommunikation; man måste inse att vi alla använder oss av de verktyg vi lärt oss och att det är en ständig kamp att ta sig ur negativa beteendemönster. För att lyckas måste man först misslyckas.

Lucifer

Bilden nedan är förresten på Lucifer, den fallna ängeln. Han var lite för alternativ och blev dömd för att han ifrågasatte normen. Gjorde han fel som ville ha lite mer öppenhet och handlingsutrymme?

Respons i vl. men inte här - varför?

Alla vill ha bekräftelse. Det är en axiom. I bloggsfärer innebär det att man håller koll på sina kommentarsfält och tar det som står där personligt (hur objektiv man än försöker vara och även när det inte står någonting där).

I dag ger mymlan ett exempel på hur det personliga kan urarta i kommentarsfält. Hon gör Margret Atladottir (wow, vilket bloddrypande namn!) till exempel på hur personligt det inte får bli när någon kritiserar det man skrivit. Genast kommer jag att tänka på ett råd som jag försökt anamma länge men som är så himla svårt att ta till sig: du är inte vad du skriver! Jag tror Margret också behöver en påminnelse.

Men det är inte därför jag skriver i dag. Jag ville lyfta en fundering kring mina tomma kommentarsfält och de kommentarer jag får i vl. (=irl). Varför är det lättare att kommentera varandras inlägg när man träffas över en kopp kaffe än att skriva några enkla ord i ett opersonligt fält? Tar det för lång tid och får man för lite tillbaka? Jag tror det.

Jag tror att kärnfull respons lämpar sig bättre öga mot öga och att min axiom ovan gäller lika fullt i bloggsfärens kommentarsfält som för den som bloggar. Vill man ha korta kommentarer måste man möta dem som potentiellt vill kommentera, man måste fiska lite. Vill man som jag väcka en tanke så kan man lägga ut texten, men med låga förväntningar på respons. Därför är det inte hela världen att du inte kommenterar i dag, det viktiga är att du tänker.

En främjarteknik

I princip tycker jag att alla har lika stor rätt till sitt perspektiv. Jag menar att varje individ har ett unikt sätt att se världen på och att alla har lika stor rätt uttrycka sig och bli tagen på allvar. Men det är tyvärr bara grundprincipen.

Alla förvaltar sin rätt till sin röst och sitt perspektiv i olika sammanhang. Det leder vidare till ett prestationsargument: i varje situation och yttrande kan man antingen upprätthålla sin rättmätiga plats i yttranderummet eller göra sig oförtjänt av sin röst. Det är min åsikt som språkvetare och det är min åsikt som kommunikatör.

Vill man höras och få sin förtjänta röst hörd måste man därför vårda sitt anseende väl och i detta ligger paradoxen: förmågan och förutsättningarna är inte rättvist fördelade. Men därför är också min grundprincip viktig att bejaka kontinuerligt. (Det räcker alltså inte att gå vidare i argumentationen och förkasta det som inte stämmer i föregående led eftersom man då förkastar hela argumentationen.) Nästa led blir då att förtjäna sin röst genom att låna den till andra som är mindre tjänta av sin egen.

Man kan, om man åtnjuter förmågan eller de rätta förutsättningarna, lyfta den som inte har desamma och låna denna sin röst. Så tjänar och förtjänar man sitt utrymme på bästa sätt och i detta ligger kärnan i ambassadörskap. Den som har förmågan och förutsättningarna att göra fler röster än sin egen gällande ska göra det. Det gör oss alla rikare och öppnare och det gör oss också friare att välja perspektiv, eftersom vi då har tillgång till fler infallsvinklar: sharing is caring helt enkelt.

Älska din nästa var det någon som skrev i nån bok också. Men den måste ha varit ointressant i övrigt eftersom jag inte kommer på vad den heter. Attans också. Herre Gud i himmelen vad glömsk man kan vara ibland, Jesus och alla hans änglar, inklusive lucifer.

I rymden kan ingen höra dig gråta

Rättvisa tror många på. Cyniker hävdar att det inte finns någon rättvisa och lyckligt lottade är väldigt nöjda med orättvisa förhållanden. Den senare gruppen kan till och med hävda att man rätt och slätt förtjänar sin lott i livet genom prestation eller biologisk överlägsenhet. Jag väljer som vanligt att inte bidra till rättvisedebatten med den likgiltighet som dessa två läger väljer. Jag väljer för att jag har friheten att välja. Jag väljer att verka för rättvisa.

Jämställdhetsdebatten handlar om rättvisa. Jämlikhetsdebatten också. Jag står med min polsk-svenska manlighet med fötterna djupt i båda jäm.-lägren och känner i dag att jag vill ifrågasätta en aktör som jag borde hålla med i allt, nämligen Margot Granvik. Hon står bakom jämställdhetstestet (som jag bara skulle göra lite snabbt, för att jag var nyfiken) och jag tycker att hon är orättvis.

Utslagsfrågan lyder: hur stor del av våldet står män för? 90 procent klickar jag instinktivt på och gläds hemskt nog åt att jag svarat rätt. Tyvärr kan jag inte annat än att rygga tillbaka när den retoriska frågan följer:

"Varför tror män att de har rätt att slå och våldta?"

Det slår mig hårt i ansiktet. Vad menar du Margot? Insinuerar du att alla som slåss och våldtar är några slags psykopater, som kallt och beräknande våldför sig på andra människor? Har du lagt dig till med mansförakt Margot? Har du tänkt igenom vilken din målgrupp är?

Som du, kära läsare, förstår så har även jag en massa retoriska frågor som vill ut. Jag förstår nämligen inte hur man har tänkt sig att män som blir attackerade på alla fronter ska ta till sig budskapet. Jag förstår heller inte hur man på en hemsida som handlar om makt och könsroller resonerar när man generaliserar och förstärker nidbilden av män. Jag förstår inte hur man genom skuldbeläggande vill övertyga våldsbenägna individer om att sluta ta till nävarna när de hamnar i en trång situation. Varför gör man mansrollen ännu trängre när målet är det motsatta? Jag förstår inte. Gör du det Margot?

Predikar Margot Granvik för dem redan frälsta eller vill hon få till en förändring? Får män gråta när de vill slåss eller ska de bita ihop och få en dunk i ryggen? Jag förstår inte hur budskapet ska nå fram. Nu var du en duktig pojke, hör jag individer med låga förväntningar på män säga. Det håller inte säger jag. Man får män att slå ifrån sig, försvara sig och fly sitt ansvar. Men inte nog med det. Man klumpar ihop våldsamma män med våldtäktsmän och det är helt sanslöst - det är inte samma kategori män och det är inte samma beteende. Framför allt är det inte alla män som slåss eller våldtar! Om man inte tycker om män så kanske man anser det, men så är det inte och det är inte okej att en sådan retorik får fortgå. Varför? Jo:

Det är inte okej att kategoriskt förakta män!
lika lite som det är okej att kategoriskt förakta kvinnor.

När man tycker att mansförakt är okej så blir det svårt att hjälpa män att förstå vad kvinnoförakt innebär. Då kan man inte i nästa andetag peka på homofobi och förminskande som vanliga sociala markörer för manlighet. Då kan man inte upplysa om alternativ och ge män utökat handlingsutrymme. Då kan man inte verka för förändring. Och det är ju det man vill med hemsidan, eller?

Så! Nu skickar jag ut mitt maktspråk och mina tankar i cyberrymden. Vi se hur många män som vågar gråta. En som vågar är Kapten klänning, det får bli dagens glädjeämne.

Jämlikhet i lagstiftningen

En anonym bloggare i Storbritannien (ja! visst stavas det konstigt med ett t och tre n) hamnar tvåa i dagens engelska Google blog search på jämlikhet. Det visar sig vara Flip Chart Fairy Tales inlägg om Labours Jämlikhetsproposition. Kommentarerna är realistiska och tänkvärda, om än något cyniska. Och cynism är en dålig ursäkt för att inte orka bry sig, eller en härskarteknik för att döda en tråkig diskussion (med s och inte t av någon anledning). Som tur är tycker personen i fråga att det är viktigt nog att skriva om. Frågan (som om det bara fanns en) är om det hjälper jämlikheten att frågan luftas eller om inlägget dödar diskussionen.

Jag tar inte ställning i dag, mest för att bloggaren inte vågar vara öppen med sin identitet och på så sätt tappar i trovärdighet, eller etos som grekiska retoriker valde att kalla det.

Ronge kommunikation hamnar för övrigt också tvåa på Googles söklista. Detta på sökningen härskartekninker.

Ord på känslor

Det är inte alltid man finner ord för det man vill säga. Man liksom upplever något på ett väldigt påträngande sätt men lyckas inte riktigt få det förbi känslostadiet av förståelse. Det kittlar hjärnans nervändar, det får dig att öppna munnen för att säga något, det spänner stämbanden, du är locked, loaded and ready to go.

Men ditt vapen klickar, du sitter där stum och vill förmedla en känsla men lyckas inte få ut minsta ljud. Så det får bli något ungefärligt. Det får bli en massa ord som ungefär beskriver det du vill säga. Du säger något som nästan låter som det du vill förmedla, men inte riktigt känns tillfredsställande. Det liksom kittlar rätt nerv och hittar nästan hem, men inte hela vägen. Bara nästan.

Vad gör man? Låter man det vara så? Accepterar man den något förvrängda eller otillfredsställande formuleringen? Låter man resten av orden hänga i luften, vila i magen, sippra över i kroppens känsloreservoar?

Jag vet inte. Jag har inget absolut svar, men jag har ett sånt ord som nästan förklarar hur jag mår. Kanske är det just för att den här känslan inte låter sig beskrivas som jag misslyckas.

Men jag försöker ändå.

Lycka!

Keso heter keso på svenska, tamejfan!

Jag blev så djävla irriterad igår. Ja, jag säger djävla , även fast jag själv reagerar över hur dåligt det låter. Jag säger det för att understryka hur starkt jag känner inför texten på Arlas kesolock.

Jag upptäckte den igår på Willys. Jag var hungrig, hade passerat bröd, kött och grönt och stod vid de halvsura mejeriprodukterna. Längst in i butiken stod jag och hade bara fil, keso och upploppsraka kvar, intet ont anande. Då ser jag den, texten på locket: ”osten under locket heter cottage cheese”.

− What?! Jag var bra nära att hyva paketet tvärs genom butiken. Vill de lägga sig i vad du och jag kallar osten till vardags? Det var det fräckaste! Vad ger dem auktoritet att plötsligt, efter decennier av kesoförsäljning, berätta för folk att de inte får kalla det keso längre? Som om Arla vore en auktoritet i språkvårdsdebatten.

Jag ser framför mig hur Bosse Fetknopp godtyckligt svarar på språkfrågor: ”Ja, men det förstår väl alla att man inte kan fortsätta kalla det för keso. Vi har ju registrerat det som varumärke! Mack ska man förresten inte kalla bensinmackar heller. Ehh, jag menar stattojl-stationer!” Kom igen, ha lite språklig stolthet för guds skull!

Vem säger förresten inte keso? Jag känner ingen! Och ska man absolut ändra så finns det enligt Arla själva ett svenskspråkigt alternativ, grynost . Är det inte exotiskt nog? I sånna fall kan man väl låna den danska benämningen hytteost , eller översätta det till stugost . Nej! På engelska ska vi nu krångla in det i en mening: ”vill du ha keso? (paus) förlåt, kåttedsch tschiis”. Fånigt, säger jag. Man kan ju inte ens säga det utan att låta löjlig.

Det har hetat keso i hela mitt liv – minst! Och nu vill Arla krångla till det med något som varken låter eller stavas som andra svenska ord. Visserligen går det att böja men det är särskrivet och långt, till skillnad från alla andra alternativ . Så Arla: det här ett fett övertramp, lägg av!

Nu är det här inte något antianglicistiskt påhopp. Jag tycker att man får låna in ord som funkar på svenska och som har hävd (dvs. används av folk dagligen). Bensinmack tänker jag till exempel säga, även fast svenska Mack har gått i graven för länge sedan. Jag tänker kalla saker för vespa och jeep, och med ett leende i mungipan tänker jag kalla ruccola för senapskål, kanske också kalla keso för grynost. Men kottedsch tschiis, det får det heta i någon annans swenglish. And not in min Swedish effing vokabuläry, tamejfan!

Hallelulja

När man mår bra kan en skön låt spelas miljoner gånger om dagen. Den här spelar jag.