En anonym bloggare i Storbritannien (ja! visst stavas det konstigt med ett t och tre n) hamnar tvåa i dagens engelska Google blog search på jämlikhet. Det visar sig vara Flip Chart Fairy Tales inlägg om Labours Jämlikhetsproposition. Kommentarerna är realistiska och tänkvärda, om än något cyniska. Och cynism är en dålig ursäkt för att inte orka bry sig, eller en härskarteknik för att döda en tråkig diskussion (med s och inte t av någon anledning). Som tur är tycker personen i fråga att det är viktigt nog att skriva om. Frågan (som om det bara fanns en) är om det hjälper jämlikheten att frågan luftas eller om inlägget dödar diskussionen.
Jag tar inte ställning i dag, mest för att bloggaren inte vågar vara öppen med sin identitet och på så sätt tappar i trovärdighet, eller etos som grekiska retoriker valde att kalla det.
Ronge kommunikation hamnar för övrigt också tvåa på Googles söklista. Detta på sökningen härskartekninker.
fredag 20 mars 2009
måndag 16 mars 2009
Ord på känslor
Det är inte alltid man finner ord för det man vill säga. Man liksom upplever något på ett väldigt påträngande sätt men lyckas inte riktigt få det förbi känslostadiet av förståelse. Det kittlar hjärnans nervändar, det får dig att öppna munnen för att säga något, det spänner stämbanden, du är locked, loaded and ready to go.
Men ditt vapen klickar, du sitter där stum och vill förmedla en känsla men lyckas inte få ut minsta ljud. Så det får bli något ungefärligt. Det får bli en massa ord som ungefär beskriver det du vill säga. Du säger något som nästan låter som det du vill förmedla, men inte riktigt känns tillfredsställande. Det liksom kittlar rätt nerv och hittar nästan hem, men inte hela vägen. Bara nästan.
Vad gör man? Låter man det vara så? Accepterar man den något förvrängda eller otillfredsställande formuleringen? Låter man resten av orden hänga i luften, vila i magen, sippra över i kroppens känsloreservoar?
Jag vet inte. Jag har inget absolut svar, men jag har ett sånt ord som nästan förklarar hur jag mår. Kanske är det just för att den här känslan inte låter sig beskrivas som jag misslyckas.
Men jag försöker ändå.
Lycka!
Men ditt vapen klickar, du sitter där stum och vill förmedla en känsla men lyckas inte få ut minsta ljud. Så det får bli något ungefärligt. Det får bli en massa ord som ungefär beskriver det du vill säga. Du säger något som nästan låter som det du vill förmedla, men inte riktigt känns tillfredsställande. Det liksom kittlar rätt nerv och hittar nästan hem, men inte hela vägen. Bara nästan.
Vad gör man? Låter man det vara så? Accepterar man den något förvrängda eller otillfredsställande formuleringen? Låter man resten av orden hänga i luften, vila i magen, sippra över i kroppens känsloreservoar?
Jag vet inte. Jag har inget absolut svar, men jag har ett sånt ord som nästan förklarar hur jag mår. Kanske är det just för att den här känslan inte låter sig beskrivas som jag misslyckas.
Men jag försöker ändå.
Lycka!
torsdag 12 mars 2009
Keso heter keso på svenska, tamejfan!
Jag blev så djävla irriterad igår. Ja, jag säger djävla , även fast jag själv reagerar över hur dåligt det låter. Jag säger det för att understryka hur starkt jag känner inför texten på Arlas kesolock.
Jag upptäckte den igår på Willys. Jag var hungrig, hade passerat bröd, kött och grönt och stod vid de halvsura mejeriprodukterna. Längst in i butiken stod jag och hade bara fil, keso och upploppsraka kvar, intet ont anande. Då ser jag den, texten på locket: ”osten under locket heter cottage cheese”.
− What?! Jag var bra nära att hyva paketet tvärs genom butiken. Vill de lägga sig i vad du och jag kallar osten till vardags? Det var det fräckaste! Vad ger dem auktoritet att plötsligt, efter decennier av kesoförsäljning, berätta för folk att de inte får kalla det keso längre? Som om Arla vore en auktoritet i språkvårdsdebatten.
Jag ser framför mig hur Bosse Fetknopp godtyckligt svarar på språkfrågor: ”Ja, men det förstår väl alla att man inte kan fortsätta kalla det för keso. Vi har ju registrerat det som varumärke! Mack ska man förresten inte kalla bensinmackar heller. Ehh, jag menar stattojl-stationer!” Kom igen, ha lite språklig stolthet för guds skull!
Vem säger förresten inte keso? Jag känner ingen! Och ska man absolut ändra så finns det enligt Arla själva ett svenskspråkigt alternativ, grynost . Är det inte exotiskt nog? I sånna fall kan man väl låna den danska benämningen hytteost , eller översätta det till stugost . Nej! På engelska ska vi nu krångla in det i en mening: ”vill du ha keso? (paus) förlåt, kåttedsch tschiis”. Fånigt, säger jag. Man kan ju inte ens säga det utan att låta löjlig.
Det har hetat keso i hela mitt liv – minst! Och nu vill Arla krångla till det med något som varken låter eller stavas som andra svenska ord. Visserligen går det att böja men det är särskrivet och långt, till skillnad från alla andra alternativ . Så Arla: det här ett fett övertramp, lägg av!
Nu är det här inte något antianglicistiskt påhopp. Jag tycker att man får låna in ord som funkar på svenska och som har hävd (dvs. används av folk dagligen). Bensinmack tänker jag till exempel säga, även fast svenska Mack har gått i graven för länge sedan. Jag tänker kalla saker för vespa och jeep, och med ett leende i mungipan tänker jag kalla ruccola för senapskål, kanske också kalla keso för grynost. Men kottedsch tschiis, det får det heta i någon annans swenglish. And not in min Swedish effing vokabuläry, tamejfan!
Jag upptäckte den igår på Willys. Jag var hungrig, hade passerat bröd, kött och grönt och stod vid de halvsura mejeriprodukterna. Längst in i butiken stod jag och hade bara fil, keso och upploppsraka kvar, intet ont anande. Då ser jag den, texten på locket: ”osten under locket heter cottage cheese”.
− What?! Jag var bra nära att hyva paketet tvärs genom butiken. Vill de lägga sig i vad du och jag kallar osten till vardags? Det var det fräckaste! Vad ger dem auktoritet att plötsligt, efter decennier av kesoförsäljning, berätta för folk att de inte får kalla det keso längre? Som om Arla vore en auktoritet i språkvårdsdebatten.Jag ser framför mig hur Bosse Fetknopp godtyckligt svarar på språkfrågor: ”Ja, men det förstår väl alla att man inte kan fortsätta kalla det för keso. Vi har ju registrerat det som varumärke! Mack ska man förresten inte kalla bensinmackar heller. Ehh, jag menar stattojl-stationer!” Kom igen, ha lite språklig stolthet för guds skull!
Vem säger förresten inte keso? Jag känner ingen! Och ska man absolut ändra så finns det enligt Arla själva ett svenskspråkigt alternativ, grynost . Är det inte exotiskt nog? I sånna fall kan man väl låna den danska benämningen hytteost , eller översätta det till stugost . Nej! På engelska ska vi nu krångla in det i en mening: ”vill du ha keso? (paus) förlåt, kåttedsch tschiis”. Fånigt, säger jag. Man kan ju inte ens säga det utan att låta löjlig.
Det har hetat keso i hela mitt liv – minst! Och nu vill Arla krångla till det med något som varken låter eller stavas som andra svenska ord. Visserligen går det att böja men det är särskrivet och långt, till skillnad från alla andra alternativ . Så Arla: det här ett fett övertramp, lägg av!
Nu är det här inte något antianglicistiskt påhopp. Jag tycker att man får låna in ord som funkar på svenska och som har hävd (dvs. används av folk dagligen). Bensinmack tänker jag till exempel säga, även fast svenska Mack har gått i graven för länge sedan. Jag tänker kalla saker för vespa och jeep, och med ett leende i mungipan tänker jag kalla ruccola för senapskål, kanske också kalla keso för grynost. Men kottedsch tschiis, det får det heta i någon annans swenglish. And not in min Swedish effing vokabuläry, tamejfan!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
