Hjärtlös konduktör följer praxis mitt i natten

Natten mot måndag 27 april cyklade jag efter en 7 timmars färd från Uppsala vilse i Stockholm. Därför var det med en väldig lättnad jag fann Nockeby Torg kl 00 50, och satte mig att vänta på sista tåget för natten. Kanske, tänkte jag, hinner jag till Mälarhöjden till klockan två.

När de två tomma vagnarna rullat in och stannat öppnar jag mittendörrarna men har ingen möjlighet att ta mig på eller höra mig för om det går att göra ett undantag. Konduktören spärrar nämligen vägen och säger omedelbart "nej, du får inte komma ombord med cykeln". Han signalerar till föraren att fara och jag hinner knappt utbrista "men jag är vilse och det är mitt i natten", som första och sista ord, förrän dörrarna gått igen och tåget har satt av.

Det är av sällan skådat slag att människor kan vara så oförstående och jag försöker fortfarande förstå hur det kan komma sig att undantag inte verkar kunna göras ens när alla rimliga orsaker till att göra undantag är förestående.

Ni skriver själva:

Anledningen är framför allt för att det inte finns plats, men det finns också säkerhetsskäl till varför du inte får ta med cykeln. Utskjutande delar som styre och pedaler kan orsaka olyckshändelser i rulltrappor, dörrar och hissar. Det finns också en risk att utrymningsvägar blockeras. Andra resenärer kan skadas vid kraftiga inbromsningar.

Plats fanns det gott om på de tomma vagnarna. De olyckor som kunnat ske tror jag knappast fanns med i konduktörens tankebanor och de utrymningsvägar som eventuellt skulle ha kunnat blockerats tror jag heller inte hade lämnat tre personer utan alternativ. Det är troligen också så att cykeln, i det fall jag släppts ombord, hade kunnat ställts längst fram i den främre vagnen -- återigen med tanke på avsaknaden av passagerare -- för att ingen skulle kunna skadas vid en kraftig inbromsning.

Utöver dessa hypotetiska antaganden -- som möter de orsaker som ni anger för att inte släppa på en cykel -- kan jag med säkerhet understryka att jag hade varit ytterst medgörlig i det fall konduktören hade påpekat vilka risker som en cykel på ett tåg innebär. Jag hade gärna tagit alla försiktighetsåtgärder som stått i min makt att ta, bara jag hade fått chansen.

I stället fick jag tillfället att njuta av utsikten över Mälaren från (det jag nu vet heter) Tranebergsbron, en andra gång. Det kommer jag sent att glömma.

Tack!

Torsdagscitat

Understanding is that penetrating quality of knowledge that grows from theory, practice, conviction, assertion, error and humiliation.

Det gäller helt enkelt att våga tro på sig själv, satsa, vara ödmjuk inför misslyckanden och förstå att det är just då den största insikten kan göras.

Dust yourself off and try again, sjöng Aaliyah.

Nära, så nära

Åh så nära det var idag! Det var riktigt nära att den frustration som byggts upp under dagen, som runnit ut i fingrarna, som i frenetiskt knappande cynism flödat över tangentbordet, fick sitt utlopp i en entertryckning. Det var millisekunder bort att jag tryckte till, att den råa sarkasmen tog överhanden, att jag tappade fattningen officiellt.

Men det gjorde jag inte. Den tillfredställelsen fick inte det behovet idag och jag slipper ha dåligt samvete imorgon. Istället kan jag lugnt konstatera att det gick över. Jag vann kampen över mitt förnärmade inre och den misslyckade kommunikatören på [gissa bolaget] kan ovetandes öppna sin mejl imorgon. Där kommer hon att utläsa tomhet. Niente kommer det att stå! Och mellan nu och då har jag hunnit njuta i Tango, läsa mig till sömns och stjälpa i mig dagens första kopp kaffe. Najs!

Humor?

Det är klart man garvar, även om man kan välja att känna sig träffad och förminskad också.

Söndagspromenader

Det är något speciellt med söndagar, speciellt när solen rodnande sänker sig bortom broar, över öar och sväljs av hav.

Jag var tvungen att ta en promenad förra veckan
när just den rätta stunden infann sig.

Självklart vill jag dela med mig.

Angripen

John Apse behöver egentligen inte länkas till, han brukar synas med sin pajkastning i kommentarsfält.

I dag har jag lagt till honom i min bloggrulle eftersom det är bra att veta vad folk som aldrig skulle hålla med mig tycker och tänker. Det är bra att försöka förstå vad som driver antiaktörer, även om det är svårt.

Det här är således ingen pajkastning. Jag vill förklara varför jag läser hans blogg och jag vill göra det klart att det han skriver inte på något sätt är läsvärt i min mening. Det är en rädd pojkes röst. En pojke som tror att feminism är ett personligt påhopp på alla män och som hoppar på alla som skriver positivt om jämställdhet.

Jag vill att han ska veta att jag läser det han skriver och att han kan bli mött som medmänniska om han vill, bara han förklarar sig. Jag vill att han ska känna att det finns de som lyssnar och vill förstå varför han förminskar och förlöjligar jämställdhetsförespråkare. Jag vill att han inte känner sig påhoppad eller osynliggjord.

John, vi hör dig och vi är villiga att lyssna och förstå, bara du möter oss likaså.

Ps. Jag vet att jag använder härskartekniker för att förminska och förlöjliga. Se det som ett självkritiskt förhållningssätt att jag kan förstå hur djupt rotade de är, att jag kan bejaka dem och att jag vill visa hur negativa de är. Visst, jag föregår inte med gott exempel i handling men jag ser självinsikt som det första steget mot positiv kommunikation; man måste inse att vi alla använder oss av de verktyg vi lärt oss och att det är en ständig kamp att ta sig ur negativa beteendemönster. För att lyckas måste man först misslyckas.

Lucifer

Bilden nedan är förresten på Lucifer, den fallna ängeln. Han var lite för alternativ och blev dömd för att han ifrågasatte normen. Gjorde han fel som ville ha lite mer öppenhet och handlingsutrymme?

Respons i vl. men inte här - varför?

Alla vill ha bekräftelse. Det är en axiom. I bloggsfärer innebär det att man håller koll på sina kommentarsfält och tar det som står där personligt (hur objektiv man än försöker vara och även när det inte står någonting där).

I dag ger mymlan ett exempel på hur det personliga kan urarta i kommentarsfält. Hon gör Margret Atladottir (wow, vilket bloddrypande namn!) till exempel på hur personligt det inte får bli när någon kritiserar det man skrivit. Genast kommer jag att tänka på ett råd som jag försökt anamma länge men som är så himla svårt att ta till sig: du är inte vad du skriver! Jag tror Margret också behöver en påminnelse.

Men det är inte därför jag skriver i dag. Jag ville lyfta en fundering kring mina tomma kommentarsfält och de kommentarer jag får i vl. (=irl). Varför är det lättare att kommentera varandras inlägg när man träffas över en kopp kaffe än att skriva några enkla ord i ett opersonligt fält? Tar det för lång tid och får man för lite tillbaka? Jag tror det.

Jag tror att kärnfull respons lämpar sig bättre öga mot öga och att min axiom ovan gäller lika fullt i bloggsfärens kommentarsfält som för den som bloggar. Vill man ha korta kommentarer måste man möta dem som potentiellt vill kommentera, man måste fiska lite. Vill man som jag väcka en tanke så kan man lägga ut texten, men med låga förväntningar på respons. Därför är det inte hela världen att du inte kommenterar i dag, det viktiga är att du tänker.

En främjarteknik

I princip tycker jag att alla har lika stor rätt till sitt perspektiv. Jag menar att varje individ har ett unikt sätt att se världen på och att alla har lika stor rätt uttrycka sig och bli tagen på allvar. Men det är tyvärr bara grundprincipen.

Alla förvaltar sin rätt till sin röst och sitt perspektiv i olika sammanhang. Det leder vidare till ett prestationsargument: i varje situation och yttrande kan man antingen upprätthålla sin rättmätiga plats i yttranderummet eller göra sig oförtjänt av sin röst. Det är min åsikt som språkvetare och det är min åsikt som kommunikatör.

Vill man höras och få sin förtjänta röst hörd måste man därför vårda sitt anseende väl och i detta ligger paradoxen: förmågan och förutsättningarna är inte rättvist fördelade. Men därför är också min grundprincip viktig att bejaka kontinuerligt. (Det räcker alltså inte att gå vidare i argumentationen och förkasta det som inte stämmer i föregående led eftersom man då förkastar hela argumentationen.) Nästa led blir då att förtjäna sin röst genom att låna den till andra som är mindre tjänta av sin egen.

Man kan, om man åtnjuter förmågan eller de rätta förutsättningarna, lyfta den som inte har desamma och låna denna sin röst. Så tjänar och förtjänar man sitt utrymme på bästa sätt och i detta ligger kärnan i ambassadörskap. Den som har förmågan och förutsättningarna att göra fler röster än sin egen gällande ska göra det. Det gör oss alla rikare och öppnare och det gör oss också friare att välja perspektiv, eftersom vi då har tillgång till fler infallsvinklar: sharing is caring helt enkelt.

Älska din nästa var det någon som skrev i nån bok också. Men den måste ha varit ointressant i övrigt eftersom jag inte kommer på vad den heter. Attans också. Herre Gud i himmelen vad glömsk man kan vara ibland, Jesus och alla hans änglar, inklusive lucifer.

I rymden kan ingen höra dig gråta

Rättvisa tror många på. Cyniker hävdar att det inte finns någon rättvisa och lyckligt lottade är väldigt nöjda med orättvisa förhållanden. Den senare gruppen kan till och med hävda att man rätt och slätt förtjänar sin lott i livet genom prestation eller biologisk överlägsenhet. Jag väljer som vanligt att inte bidra till rättvisedebatten med den likgiltighet som dessa två läger väljer. Jag väljer för att jag har friheten att välja. Jag väljer att verka för rättvisa.

Jämställdhetsdebatten handlar om rättvisa. Jämlikhetsdebatten också. Jag står med min polsk-svenska manlighet med fötterna djupt i båda jäm.-lägren och känner i dag att jag vill ifrågasätta en aktör som jag borde hålla med i allt, nämligen Margot Granvik. Hon står bakom jämställdhetstestet (som jag bara skulle göra lite snabbt, för att jag var nyfiken) och jag tycker att hon är orättvis.

Utslagsfrågan lyder: hur stor del av våldet står män för? 90 procent klickar jag instinktivt på och gläds hemskt nog åt att jag svarat rätt. Tyvärr kan jag inte annat än att rygga tillbaka när den retoriska frågan följer:

"Varför tror män att de har rätt att slå och våldta?"

Det slår mig hårt i ansiktet. Vad menar du Margot? Insinuerar du att alla som slåss och våldtar är några slags psykopater, som kallt och beräknande våldför sig på andra människor? Har du lagt dig till med mansförakt Margot? Har du tänkt igenom vilken din målgrupp är?

Som du, kära läsare, förstår så har även jag en massa retoriska frågor som vill ut. Jag förstår nämligen inte hur man har tänkt sig att män som blir attackerade på alla fronter ska ta till sig budskapet. Jag förstår heller inte hur man på en hemsida som handlar om makt och könsroller resonerar när man generaliserar och förstärker nidbilden av män. Jag förstår inte hur man genom skuldbeläggande vill övertyga våldsbenägna individer om att sluta ta till nävarna när de hamnar i en trång situation. Varför gör man mansrollen ännu trängre när målet är det motsatta? Jag förstår inte. Gör du det Margot?

Predikar Margot Granvik för dem redan frälsta eller vill hon få till en förändring? Får män gråta när de vill slåss eller ska de bita ihop och få en dunk i ryggen? Jag förstår inte hur budskapet ska nå fram. Nu var du en duktig pojke, hör jag individer med låga förväntningar på män säga. Det håller inte säger jag. Man får män att slå ifrån sig, försvara sig och fly sitt ansvar. Men inte nog med det. Man klumpar ihop våldsamma män med våldtäktsmän och det är helt sanslöst - det är inte samma kategori män och det är inte samma beteende. Framför allt är det inte alla män som slåss eller våldtar! Om man inte tycker om män så kanske man anser det, men så är det inte och det är inte okej att en sådan retorik får fortgå. Varför? Jo:

Det är inte okej att kategoriskt förakta män!
lika lite som det är okej att kategoriskt förakta kvinnor.

När man tycker att mansförakt är okej så blir det svårt att hjälpa män att förstå vad kvinnoförakt innebär. Då kan man inte i nästa andetag peka på homofobi och förminskande som vanliga sociala markörer för manlighet. Då kan man inte upplysa om alternativ och ge män utökat handlingsutrymme. Då kan man inte verka för förändring. Och det är ju det man vill med hemsidan, eller?

Så! Nu skickar jag ut mitt maktspråk och mina tankar i cyberrymden. Vi se hur många män som vågar gråta. En som vågar är Kapten klänning, det får bli dagens glädjeämne.