måndag 25 maj 2009

Man får ta ansvar och stå för sina åsikter

Jag har visserligen en länk till Tomas Wetterbergs blogg till höger, men idag vill jag pusha för den extra mycket. Efter det här inlägget kommer nämligen många positiva funderingar och kommentarer som är väl värda att ta till sig av. Såväl Anders Hammarlind som Fatima Svanå öppnar för efterlängtade dialoger om jämställdhet och ansvarstagande män.

John Apse, som också kommenterar, skulle jag vilja osynliggöra. Istället passar jag på att nämna att hans blogg ligger nere, troligen för att han märkt att ingen tar honom på allvar. Det är synd, han vill nämligen inte känna sig mobbad och utanför bara för att han är man. Precis som feminister inte vill att någon ska vara osynlig, utanför och maktlös.

a, jag har varit i Australien. Nej, jag har inte sett Taj Majal. Ja, jag har hoppat bungee i Queenstown. Nej, jag har inte varit till Bali. Jag har heller inte sett Machu Pichu, Grand Canyon, dödsfält i Indonesien eller lyckotält i Nepal. Jag har inte varit till Tokyo, Dubai, Abu Dhabi eller snorklat jorden runt (inte Ola Skinnarmo heller). Och allt detta är jag glad för.

Varför? Jo, då slipper min morsa och farsa sitta och skryta om mina bedrifter inför sina vänner, då slipper jag svara upp mot deras förväntningar om överdåd, jag slipper svara på utfrågningar om framtid, nutid, dåtid och alla andra möjliga, obetydliga, löjliga, ja rent av omöjliga spekulationer om vad jag har för mig och vad jag ska bli – som att jag inte redan är någon!

Men nog om mig. För det handlar förstås inte om det, även om jag länge trott det. Det handlar om att vi berättar för varandra, berättelser om livet och om andra. Mest om de som står oss nära, eller de som vi har kära. Det handlar om underhållning för de äldre, och en föreställning om att det är i ungdomen det händer. Det är i ungdomen vi gör allt det där som medelålders människor inte längre kan. Och det är då vi som våra föräldrars barn förväntas göra allt föräldrar önskar att de gjort när de var yngre. Det är det som händer.

Vi ska fylla deras fantasier och berättelser som de tror sig inte kunna uppfylla. De har ett hus de inte kan sälja, och en bil de bara måste ha, och ett lån på platteven, och ett framtida barnbarn som måste ha till sin pension, för att inte tala om den egna, den de sparar alla sina drömmar till, alla sina resor, alla sina år som kommer. Föga inser de att tiden går och pengarna blir mindre värda, när de berättar om allt som alla andra gör, har fullt upp med varandras frågor, om allt som alla barnbarn bör.

Men vid pensionen, det är då det ska hända, det är då de reser till Nova Scotia, det är då. Mmm, just det, precis, just så! Då. Då kommer fyrtio- , femtio- och sextiotalisterna att leva ut, frigöra sig och hoppa bungee. Då klipper de vår navelsträng och släpper sina fantasier fria. Då får vi barn vara vuxna. Äntligen!

Vad ska dina barn bli när de blir stora?

söndag 17 maj 2009

En riktig Stockholmare?

Härom dan gick jag en sväng i Stockholm för att njuta av vårvädret, från jobbet till Liljeholmen, för att passa på medan tillfälle gavs. Vädret var strålande och jag kände mig likadan - full av energi. Jag vet inte om riktiga Stockholmare håller på så, går mellan platser, men jag är inte riktigt Stockholmare än. Min inställning till tid och avstånd har inte riktigt justerats. Fortfarande lever jag kvar i mitt alnöitiska tankesätt, min norrländska världsbild av att alla sträckor i stan kan gås eller cyklas -- bara solen skiner eller det är kallare att vänta på bussen än att gå en hållplats. Härom dan sken solen. Den sken på Drottningatan, i Gamla stan och på Söder, på väg över Årstabroarna vid Sjövikskajen och slutligen Liljeholmsvägen. Kanske sken även jag, som en riktig Stockholmare?

måndag 4 maj 2009

Wherever I Lay My Hat

Jag har flyttat igen. Jag har räknat gångerna och ligger före morsan med fyra pinnar nu, på 34 gånger. Passande nog kom jag precis och tänka på en kille som också har en svensk-polsk känsla över sitt (artist-)namn, eller borde jag säga germansk-slavisk? Jag har inte kollat upp det. Däremot så har jag kollat upp hans youtube-klipp och dem vill jag dela med mig av.

Johann Lipowitz: