söndag 19 juli 2009

Därför älskar jag poesi

Poesi är oftast inte konkret nog för att kunna läsas bokstavligt. Dess betydelser måste tolkas och känslor måste framkallas. Den är abstrakt och främmande, den är utan en innehållsförteckning eller översättning, och det är just det som är själva charmen: metaforen och den fria tolkningen.

Poesi är tillfredställande eftersom den spelar på känslor och framkallar bilder som inte nödvändigtvis har entydiga tolkningar; den använder sig av en mängd metaforer som sammanvävs och anspelar på varje läsande individ och varje lästillfälle. Den lockar till kontinuerlig nytolkning.

Ett bra exempel på hur poeter använder bildspråk är A R Ammons Corsons Inlet som inte bara använder promenaden som en metafor för tankegången* utan som också låter raderna fungera som liknelser: indraget i dikten liknar kustlinjen som beskrivs. Corsons Inlet är ett bra exempel för att man känner igen sig och själv kan se sina erfarenheter i Ammons ord, för att en kustlinje är föränderlig precis som tankar och upplevelser, för att man kan återvända till dikten och se den ur ett nytt perspektiv varje gång -- och det är tillfredställande.


Poesi är alltid ny upplevelse, men därmed inte sagt att den är bra jämt. Precis som musik, solnedgångar och orgasmer behöver man varken gilla allt eller det mesta. Vem vill exempelvis höra om lycklig och livslång vänskap när man känner sig som mest ensam? Vem vill läsa Pablo Nerudas Tjugo kärleksdikter när en är förbannad? Inte jag i alla fall. Då vill jag läsa om någon som får utlopp, någon som ger mig skärseldens infernaliska mörker och blint raseri, någon som kanske skriver nåt i stil med:
Min svarta korp hackade hål i hans hjärta
slet stötvis åt sig köttslamsorna
och kraxade upprymt åt maten som inte erbjudits.
Men när vi är förälskade njuter vi verkligen av ord som dessa:
Te traeré de las montañas flores alegres, copihues,
avellanas oscuras, y cestas silvestres de besos.
Quiero hacer contigolo que la primavera hace con los cerezos.
Och är det inte underbart så säg! Sådana ord intensifierar våra känslor, ger oss utlopp och medvetenhet, får oss att rysa ända ut i fingertopparna och skratta högt av lycka.

Poesin ger oss vår personlighet, den ger oss hopp och förtvivlan, möten och avsked. Vi får förstå oss själva genom någon annans ord och till och med upptäcka nya tankar och känslor emellanåt, vi får leva ett annat liv genom någon annans abstrakta språk. Tack vare någons metaforer om livet. Det är guld värt och därför älskar jag poesi, för att jag aldrig riktigt kan förstå men ändå njuta i fulla drag.

*Märk hur tankegång är en metafor som vi inte längre uppfattar som långsökt, även om tankar varken har ben eller kroppar

lördag 18 juli 2009

Vad ska jag blogga om här?

är nog en vanlig fråga bland bloggare. Och en legitim sådan om man vill bli läst. Det handlar nämligen inte längre om dagbok; det handlar inte bara om att verbalisera sina inre tankar för sig själv--då skulle man skriva för byrålådan och inte i ett forum tillgängligt för alla uppkopplade själar.

Att blogga handlar om att man har en inre vilja att finnas och synas i en social kontext. Och därför måste man tänka på sin läsare: vem är hon, vad tänker han, vad förstår en redan? Det har jag inte gjort i sådan utsträckning som jag hade velat och därför blir det spridda skurar här, inget tematiskt centrum förutom mina allmänna tankar och en och annan länk.

Jag ska ändra på det nu. Jag ska hålla mig till ämnet och ändra mitt fokus så att du som söker dig hit får vad titeln lovar: språkliga kommentarer, bokstäver och brev om språk i allmänhet, tankar om språk och samhälle i synnerhet. Jag lovar att både hålla mig till ämnet och sväva ut, men jag lovar att knyta an till språket vad jag än gör.

Självklart kommer jag fortfarande vara mig själv och stå för det jag säger, bara inte lika spretigt. Jag kommer att vara plattare och tydligare, snävare och enklare. Jag kommer att mottagaranpassa, som det så vackert heter. Annars vill ingen läsa.

Fenomenet detta bygger på finner vi i alla böcker och i alla filmer: de flesta karaktärer måste vara platta och stabila -- det är endast huvudpersonen eller huvudpersonerna som tillåts vara dynamiska, som tillåts vara mångfacetterade och spretiga, som tillåts utveckling och förändring.

I det framgångsrika bloggandet, det bloggande som tilltalar sina läsare, är det just läsaren som är huvudpersonen. Det är du som står i centrum. Genom att känna igen dig, genom att kunna relatera till texten och kunna ta stark ställning för eller emot, genom att känna att du själv hade kunnat vara den som yttrade det som här är formulerat. Bloggaren är bara kanalen, tolkaren av tankar, språkröret. I framtiden ska jag försöka vara just det: din språkliga kommentator, ditt språk, dina bokstäver och brev, linguistic letters.