En fett vattenpistol–från adjektiv till adverb

Hatar du grammatik? Många gör det. Och jag ska inte säga att jag älskar det. Men det har mest att göra med paragrafryttare och tråkiga lärare, inte med själva grammatiken. För när jag sett mönstren, när jag förstått vad som beskrivits med grammatik, så har det varit som att se ljuset, en underbar uppenbarelse som fått änglakören inom mig att sjunga. Och härom morgonen sjöng kören. 

Det var DNs Niklas Orrenius som först fått mig läsa högt ur tidningen, för han beskriver en så himla fin dialog i Pappa har inte koll på allt. Och som exempel på det fina tar han en grammatisk förändring jag haft ögonen på i ordet fett:

"Pappa har inte koll på allt. Han har börjat märka det nu. När det gäller språk, till exempel, är det jag som får ställa frågorna.
–  ...och deras pool, den var så fett!
– Säger man inte ”deras pool, den var så fet”?
– Nä.
– Inte?
– Nä för ”fet”, det är liksom bara stor och bred och så. Man säger inte ”jag har en fet vattenpistol”.
– Man säger att man har en fett vattenpistol?
– Ja exakt.
– Har du en fett vattenpistol?
– Jag har två."

Man får ju känslan av att något saknas, eller hur?! Typ ordet grym, mellan fett och vattenpistol. Men jag tror inte att det är det som hänt, att ett ord rationaliserats bort och inlemmats i fett (= fett grym?). Jag tror att vägen går över predikatsfyllnaden fett, att meningen Det är fett förkortats till uttrycket Fett! och att det blivit ett adverb (ingen kongruensböjning!).

Som Niklas Orrenius son förklarar: "fet, det är liksom bara stor och bred och så". Fett däremot, det är så mycket mer än bara fett; fett har tagit sig in i en ny ordklass och blivit adverb. Och det får änglakören inom mig att jubla–fett!