Hjärtlös konduktör följer praxis mitt i natten

Natten mot måndag 27 april cyklade jag efter en 7 timmars färd från Uppsala vilse i Stockholm. Därför var det med en väldig lättnad jag fann Nockeby Torg kl 00 50, och satte mig att vänta på sista tåget för natten. Kanske, tänkte jag, hinner jag till Mälarhöjden till klockan två.

När de två tomma vagnarna rullat in och stannat öppnar jag mittendörrarna men har ingen möjlighet att ta mig på eller höra mig för om det går att göra ett undantag. Konduktören spärrar nämligen vägen och säger omedelbart "nej, du får inte komma ombord med cykeln". Han signalerar till föraren att fara och jag hinner knappt utbrista "men jag är vilse och det är mitt i natten", som första och sista ord, förrän dörrarna gått igen och tåget har satt av.

Det är av sällan skådat slag att människor kan vara så oförstående och jag försöker fortfarande förstå hur det kan komma sig att undantag inte verkar kunna göras ens när alla rimliga orsaker till att göra undantag är förestående.

Ni skriver själva:

Anledningen är framför allt för att det inte finns plats, men det finns också säkerhetsskäl till varför du inte får ta med cykeln. Utskjutande delar som styre och pedaler kan orsaka olyckshändelser i rulltrappor, dörrar och hissar. Det finns också en risk att utrymningsvägar blockeras. Andra resenärer kan skadas vid kraftiga inbromsningar.

Plats fanns det gott om på de tomma vagnarna. De olyckor som kunnat ske tror jag knappast fanns med i konduktörens tankebanor och de utrymningsvägar som eventuellt skulle ha kunnat blockerats tror jag heller inte hade lämnat tre personer utan alternativ. Det är troligen också så att cykeln, i det fall jag släppts ombord, hade kunnat ställts längst fram i den främre vagnen -- återigen med tanke på avsaknaden av passagerare -- för att ingen skulle kunna skadas vid en kraftig inbromsning.

Utöver dessa hypotetiska antaganden -- som möter de orsaker som ni anger för att inte släppa på en cykel -- kan jag med säkerhet understryka att jag hade varit ytterst medgörlig i det fall konduktören hade påpekat vilka risker som en cykel på ett tåg innebär. Jag hade gärna tagit alla försiktighetsåtgärder som stått i min makt att ta, bara jag hade fått chansen.

I stället fick jag tillfället att njuta av utsikten över Mälaren från (det jag nu vet heter) Tranebergsbron, en andra gång. Det kommer jag sent att glömma.

Tack!

Torsdagscitat

Understanding is that penetrating quality of knowledge that grows from theory, practice, conviction, assertion, error and humiliation.

Det gäller helt enkelt att våga tro på sig själv, satsa, vara ödmjuk inför misslyckanden och förstå att det är just då den största insikten kan göras.

Dust yourself off and try again, sjöng Aaliyah.

Nära, så nära

Åh så nära det var idag! Det var riktigt nära att den frustration som byggts upp under dagen, som runnit ut i fingrarna, som i frenetiskt knappande cynism flödat över tangentbordet, fick sitt utlopp i en entertryckning. Det var millisekunder bort att jag tryckte till, att den råa sarkasmen tog överhanden, att jag tappade fattningen officiellt.

Men det gjorde jag inte. Den tillfredställelsen fick inte det behovet idag och jag slipper ha dåligt samvete imorgon. Istället kan jag lugnt konstatera att det gick över. Jag vann kampen över mitt förnärmade inre och den misslyckade kommunikatören på [gissa bolaget] kan ovetandes öppna sin mejl imorgon. Där kommer hon att utläsa tomhet. Niente kommer det att stå! Och mellan nu och då har jag hunnit njuta i Tango, läsa mig till sömns och stjälpa i mig dagens första kopp kaffe. Najs!

Humor?

Det är klart man garvar, även om man kan välja att känna sig träffad och förminskad också.

Söndagspromenader

Det är något speciellt med söndagar, speciellt när solen rodnande sänker sig bortom broar, över öar och sväljs av hav.

Jag var tvungen att ta en promenad förra veckan
när just den rätta stunden infann sig.

Självklart vill jag dela med mig.

Angripen

John Apse behöver egentligen inte länkas till, han brukar synas med sin pajkastning i kommentarsfält.

I dag har jag lagt till honom i min bloggrulle eftersom det är bra att veta vad folk som aldrig skulle hålla med mig tycker och tänker. Det är bra att försöka förstå vad som driver antiaktörer, även om det är svårt.

Det här är således ingen pajkastning. Jag vill förklara varför jag läser hans blogg och jag vill göra det klart att det han skriver inte på något sätt är läsvärt i min mening. Det är en rädd pojkes röst. En pojke som tror att feminism är ett personligt påhopp på alla män och som hoppar på alla som skriver positivt om jämställdhet.

Jag vill att han ska veta att jag läser det han skriver och att han kan bli mött som medmänniska om han vill, bara han förklarar sig. Jag vill att han ska känna att det finns de som lyssnar och vill förstå varför han förminskar och förlöjligar jämställdhetsförespråkare. Jag vill att han inte känner sig påhoppad eller osynliggjord.

John, vi hör dig och vi är villiga att lyssna och förstå, bara du möter oss likaså.

Ps. Jag vet att jag använder härskartekniker för att förminska och förlöjliga. Se det som ett självkritiskt förhållningssätt att jag kan förstå hur djupt rotade de är, att jag kan bejaka dem och att jag vill visa hur negativa de är. Visst, jag föregår inte med gott exempel i handling men jag ser självinsikt som det första steget mot positiv kommunikation; man måste inse att vi alla använder oss av de verktyg vi lärt oss och att det är en ständig kamp att ta sig ur negativa beteendemönster. För att lyckas måste man först misslyckas.

Lucifer

Bilden nedan är förresten på Lucifer, den fallna ängeln. Han var lite för alternativ och blev dömd för att han ifrågasatte normen. Gjorde han fel som ville ha lite mer öppenhet och handlingsutrymme?