Därför älskar jag poesi

Poesi är oftast inte konkret nog för att kunna läsas bokstavligt. Dess betydelser måste tolkas och känslor måste framkallas. Den är abstrakt och främmande, den är utan en innehållsförteckning eller översättning, och det är just det som är själva charmen: metaforen och den fria tolkningen.

Poesi är tillfredställande eftersom den spelar på känslor och framkallar bilder som inte nödvändigtvis har entydiga tolkningar; den använder sig av en mängd metaforer som sammanvävs och anspelar på varje läsande individ och varje lästillfälle. Den lockar till kontinuerlig nytolkning.

Ett bra exempel på hur poeter använder bildspråk är A R Ammons Corsons Inlet som inte bara använder promenaden som en metafor för tankegången* utan som också låter raderna fungera som liknelser: indraget i dikten liknar kustlinjen som beskrivs. Corsons Inlet är ett bra exempel för att man känner igen sig och själv kan se sina erfarenheter i Ammons ord, för att en kustlinje är föränderlig precis som tankar och upplevelser, för att man kan återvända till dikten och se den ur ett nytt perspektiv varje gång -- och det är tillfredställande.


Poesi är alltid ny upplevelse, men därmed inte sagt att den är bra jämt. Precis som musik, solnedgångar och orgasmer behöver man varken gilla allt eller det mesta. Vem vill exempelvis höra om lycklig och livslång vänskap när man känner sig som mest ensam? Vem vill läsa Pablo Nerudas Tjugo kärleksdikter när en är förbannad? Inte jag i alla fall. Då vill jag läsa om någon som får utlopp, någon som ger mig skärseldens infernaliska mörker och blint raseri, någon som kanske skriver nåt i stil med:

Min svarta korp hackade hål i hans hjärta
slet stötvis åt sig köttslamsorna
och kraxade upprymt åt maten som inte erbjudits.

Men när vi är förälskade njuter vi verkligen av ord som dessa:

Te traeré de las montañas flores alegres, copihues,
avellanas oscuras, y cestas silvestres de besos.
Quiero hacer contigolo que la primavera hace con los cerezos.

Och är det inte underbart så säg! Sådana ord intensifierar våra känslor, ger oss utlopp och medvetenhet, får oss att rysa ända ut i fingertopparna och skratta högt av lycka.

Poesin ger oss vår personlighet, den ger oss hopp och förtvivlan, möten och avsked. Vi får förstå oss själva genom någon annans ord och till och med upptäcka nya tankar och känslor emellanåt, vi får leva ett annat liv genom någon annans abstrakta språk. Tack vare någons metaforer om livet. Det är guld värt och därför älskar jag poesi, för att jag aldrig riktigt kan förstå men ändå njuta i fulla drag.

*Märk hur tankegång är en metafor som vi inte längre uppfattar som långsökt, även om tankar varken har ben eller kroppar