En fett vattenpistol–från adjektiv till adverb

Hatar du grammatik? Många gör det. Och jag ska inte säga att jag älskar det. Men det har mest att göra med paragrafryttare och tråkiga lärare, inte med själva grammatiken. För när jag sett mönstren, när jag förstått vad som beskrivits med grammatik, så har det varit som att se ljuset, en underbar uppenbarelse som fått änglakören inom mig att sjunga. Och härom morgonen sjöng kören. 

Det var DNs Niklas Orrenius som först fått mig läsa högt ur tidningen, för han beskriver en så himla fin dialog i Pappa har inte koll på allt. Och som exempel på det fina tar han en grammatisk förändring jag haft ögonen på i ordet fett:

"Pappa har inte koll på allt. Han har börjat märka det nu. När det gäller språk, till exempel, är det jag som får ställa frågorna.
–  ...och deras pool, den var så fett!
– Säger man inte ”deras pool, den var så fet”?
– Nä.
– Inte?
– Nä för ”fet”, det är liksom bara stor och bred och så. Man säger inte ”jag har en fet vattenpistol”.
– Man säger att man har en fett vattenpistol?
– Ja exakt.
– Har du en fett vattenpistol?
– Jag har två."

Man får ju känslan av att något saknas, eller hur?! Typ ordet grym, mellan fett och vattenpistol. Men jag tror inte att det är det som hänt, att ett ord rationaliserats bort och inlemmats i fett (= fett grym?). Jag tror att vägen går över predikatsfyllnaden fett, att meningen Det är fett förkortats till uttrycket Fett! och att det blivit ett adverb (ingen kongruensböjning!).

Som Niklas Orrenius son förklarar: "fet, det är liksom bara stor och bred och så". Fett däremot, det är så mycket mer än bara fett; fett har tagit sig in i en ny ordklass och blivit adverb. Och det får änglakören inom mig att jubla–fett!

Språket i lagen speglar könsroller

Jämställdhet tycker jag är eftersträvansvärt, men inte lätt. Däremot borde det vara enkelt att skriva jämställt, eller könsneutralt om man så vill, och därför också ändra i lagtexter från en tid med en förlegad världssyn. Men ännu har arbetsmiljölagstiftningen inte riktigt uppdaterats på den punkten:
 

"Arbetsgivaren skall vidare se till att det i hans verksamhet finns en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverk samhet för fullgörande av de uppgifter som enligt denna lag och enligt 22 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring vilar på honom. (Paragrafen ändrad genom SFS 2003:365)"( kapitel 3, paragraf 2a, hämtad 20 juni 2010 på http://www.av.se).

Nog borde det vara lättändrat?

Mitt söndagstips från läktarn: ctrl+f är kortkommandot för att hitta och byta ut ord i en text. Gör't!

Posted via email from johanlipeckiwestin's posterous

Tack public service för live jazz i P2! Men varför heter det teveavgift?

Jag vill betala radioavgift!

Posted via email from johanlipeckiwestin's posterous

Språket är framtiden är nära är mitt nya jobb

Hur många fiffigt ståtliga stilfigurer nödgas språkvetare nyttja för #nyttjobb? Hur många har jag i min första posterouspostning Cassirer?

Posted via email from johanlipeckiwestin's posterous

Torsdagscitat

"Vi har inte kommit till dubbelfraddadischen ännu" - Lotta Olsson. Nordist, frilansare, skogsarbetare och numera ordmyntare

Erbjudande

Trettio spänn för en kaffe och en bulle. Trettio spänn?! Det är väl inget erbjudande, eller? En tjuga vore bra, som på 7-Eleven.

Jag har tänkt på det här ett tag. För mig betyder erbjudande att något exceptionellt billigt eller bra säljs just nu, att det inte har sålts i det formatet tidigare och att det inte kommer att stå på den där skylten nästa gång jag går förbi den; för mig är ett erbjudande något som inte kommer igen och som man måste passa på för att få ta del av. Men så är alltsom oftast inte fallet; min språkuppfattning och det bruk som jag möter i reklamsyften går här isär.

Vad beror det på att ord urlakas på det här sättet? Hur kommer det sig att en reagerar på att ord missbrukas? Jo! Precis som modeord och svordomar så leder frekvent användning av språkliga drag till en devalvering; använder en ett värdeladdat ord tillräckligt mycket så förlorar det sin tyngd. Till slut tappar det sin ursprungliga betydelse, förpassas till andra funktioner, genomgår ett större eller ett mindre semantiskt skifte. Erbjudanden blir till vardagliga koppar kaffe med bulle och när nästa affisch trycks heter det supererbjudande. För trettio spänn får vi då en kopp kaffe, bullen kommer med en femma extra och jag kommer fortfarande tycka att det är fascinerande hur jag inte kan använda "fula ord" utan att låta löjlig, eller gubbigt gullig.

Järnspikars!

Gårdagens citat

"Intervjua mig! Jag pratar i löp och one-liners!"

Rabarberbarbara

Sammansättningar gör svenskan otroligt rikt på ord eftersom den enda begränsningen sitter i huvudet på språkaren. Sammansättningar finner man inte i ordboken just av den anledningen, det är omöjligt att försöka lista alla. Här kommer ett exempel på en annan anledning.

Sms förstör inte språket

"Dagens ungdomar förstör språket, svenskan går förlorad." Vi har alla hört orden, farhågorna om att nya utryckssätt och ungdomsspråk är farliga för svenskan. Myten om att allt var bättre förr lever vidare i sms-åldern.

Men som vanligt bevisar språkvetenskapen att så inte är fallet. Trots förändring håller man sig till de språkliga konventioner som är nödvändiga för förstålsen, även i sms; ungdomar förhåller sig till samma språkliga maximer som sina föräldrar, enligt studien Generation Txt? The sociolinguistics of young people's text-messaging, och jag är förstås inte särskilt förvånad.

Paul Grice Maximer är i sig intressanta så jag länkar till en kortfattad genomgång här.

Därför älskar jag poesi

Poesi är oftast inte konkret nog för att kunna läsas bokstavligt. Dess betydelser måste tolkas och känslor måste framkallas. Den är abstrakt och främmande, den är utan en innehållsförteckning eller översättning, och det är just det som är själva charmen: metaforen och den fria tolkningen.

Poesi är tillfredställande eftersom den spelar på känslor och framkallar bilder som inte nödvändigtvis har entydiga tolkningar; den använder sig av en mängd metaforer som sammanvävs och anspelar på varje läsande individ och varje lästillfälle. Den lockar till kontinuerlig nytolkning.

Ett bra exempel på hur poeter använder bildspråk är A R Ammons Corsons Inlet som inte bara använder promenaden som en metafor för tankegången* utan som också låter raderna fungera som liknelser: indraget i dikten liknar kustlinjen som beskrivs. Corsons Inlet är ett bra exempel för att man känner igen sig och själv kan se sina erfarenheter i Ammons ord, för att en kustlinje är föränderlig precis som tankar och upplevelser, för att man kan återvända till dikten och se den ur ett nytt perspektiv varje gång -- och det är tillfredställande.


Poesi är alltid ny upplevelse, men därmed inte sagt att den är bra jämt. Precis som musik, solnedgångar och orgasmer behöver man varken gilla allt eller det mesta. Vem vill exempelvis höra om lycklig och livslång vänskap när man känner sig som mest ensam? Vem vill läsa Pablo Nerudas Tjugo kärleksdikter när en är förbannad? Inte jag i alla fall. Då vill jag läsa om någon som får utlopp, någon som ger mig skärseldens infernaliska mörker och blint raseri, någon som kanske skriver nåt i stil med:

Min svarta korp hackade hål i hans hjärta
slet stötvis åt sig köttslamsorna
och kraxade upprymt åt maten som inte erbjudits.

Men när vi är förälskade njuter vi verkligen av ord som dessa:

Te traeré de las montañas flores alegres, copihues,
avellanas oscuras, y cestas silvestres de besos.
Quiero hacer contigolo que la primavera hace con los cerezos.

Och är det inte underbart så säg! Sådana ord intensifierar våra känslor, ger oss utlopp och medvetenhet, får oss att rysa ända ut i fingertopparna och skratta högt av lycka.

Poesin ger oss vår personlighet, den ger oss hopp och förtvivlan, möten och avsked. Vi får förstå oss själva genom någon annans ord och till och med upptäcka nya tankar och känslor emellanåt, vi får leva ett annat liv genom någon annans abstrakta språk. Tack vare någons metaforer om livet. Det är guld värt och därför älskar jag poesi, för att jag aldrig riktigt kan förstå men ändå njuta i fulla drag.

*Märk hur tankegång är en metafor som vi inte längre uppfattar som långsökt, även om tankar varken har ben eller kroppar

Vad ska jag blogga om här?

är nog en vanlig fråga bland bloggare. Och en legitim sådan om man vill bli läst. Det handlar nämligen inte längre om dagbok; det handlar inte bara om att verbalisera sina inre tankar för sig själv--då skulle man skriva för byrålådan och inte i ett forum tillgängligt för alla uppkopplade själar.

Att blogga handlar om att man har en inre vilja att finnas och synas i en social kontext. Och därför måste man tänka på sin läsare: vem är hon, vad tänker han, vad förstår en redan? Det har jag inte gjort i sådan utsträckning som jag hade velat och därför blir det spridda skurar här, inget tematiskt centrum förutom mina allmänna tankar och en och annan länk.

Jag ska ändra på det nu. Jag ska hålla mig till ämnet och ändra mitt fokus så att du som söker dig hit får vad titeln lovar: språkliga kommentarer, bokstäver och brev om språk i allmänhet, tankar om språk och samhälle i synnerhet. Jag lovar att både hålla mig till ämnet och sväva ut, men jag lovar att knyta an till språket vad jag än gör.

Självklart kommer jag fortfarande vara mig själv och stå för det jag säger, bara inte lika spretigt. Jag kommer att vara plattare och tydligare, snävare och enklare. Jag kommer att mottagaranpassa, som det så vackert heter. Annars vill ingen läsa.

Fenomenet detta bygger på finner vi i alla böcker och i alla filmer: de flesta karaktärer måste vara platta och stabila -- det är endast huvudpersonen eller huvudpersonerna som tillåts vara dynamiska, som tillåts vara mångfacetterade och spretiga, som tillåts utveckling och förändring.

I det framgångsrika bloggandet, det bloggande som tilltalar sina läsare, är det just läsaren som är huvudpersonen. Det är du som står i centrum. Genom att känna igen dig, genom att kunna relatera till texten och kunna ta stark ställning för eller emot, genom att känna att du själv hade kunnat vara den som yttrade det som här är formulerat. Bloggaren är bara kanalen, tolkaren av tankar, språkröret. I framtiden ska jag försöka vara just det: din språkliga kommentator, ditt språk, dina bokstäver och brev, linguistic letters.

Web analytics data in Excel

Web analytics data in Excel

Posted using ShareThis

Sugen på kaffe i Malmö?

Gå till Solde!

Man får ta ansvar och stå för sina åsikter

Jag har visserligen en länk till Tomas Wetterbergs blogg till höger, men idag vill jag pusha för den extra mycket. Efter det här inlägget kommer nämligen många positiva funderingar och kommentarer som är väl värda att ta till sig av. Såväl Anders Hammarlind som Fatima Svanå öppnar för efterlängtade dialoger om jämställdhet och ansvarstagande män.

John Apse, som också kommenterar, skulle jag vilja osynliggöra. Istället passar jag på att nämna att hans blogg ligger nere, troligen för att han märkt att ingen tar honom på allvar. Det är synd, han vill nämligen inte känna sig mobbad och utanför bara för att han är man. Precis som feminister inte vill att någon ska vara osynlig, utanför och maktlös.

a, jag har varit i Australien. Nej, jag har inte sett Taj Majal. Ja, jag har hoppat bungee i Queenstown. Nej, jag har inte varit till Bali. Jag har heller inte sett Machu Pichu, Grand Canyon, dödsfält i Indonesien eller lyckotält i Nepal. Jag har inte varit till Tokyo, Dubai, Abu Dhabi eller snorklat jorden runt (inte Ola Skinnarmo heller). Och allt detta är jag glad för.

Varför? Jo, då slipper min morsa och farsa sitta och skryta om mina bedrifter inför sina vänner, då slipper jag svara upp mot deras förväntningar om överdåd, jag slipper svara på utfrågningar om framtid, nutid, dåtid och alla andra möjliga, obetydliga, löjliga, ja rent av omöjliga spekulationer om vad jag har för mig och vad jag ska bli – som att jag inte redan är någon!

Men nog om mig. För det handlar förstås inte om det, även om jag länge trott det. Det handlar om att vi berättar för varandra, berättelser om livet och om andra. Mest om de som står oss nära, eller de som vi har kära. Det handlar om underhållning för de äldre, och en föreställning om att det är i ungdomen det händer. Det är i ungdomen vi gör allt det där som medelålders människor inte längre kan. Och det är då vi som våra föräldrars barn förväntas göra allt föräldrar önskar att de gjort när de var yngre. Det är det som händer.

Vi ska fylla deras fantasier och berättelser som de tror sig inte kunna uppfylla. De har ett hus de inte kan sälja, och en bil de bara måste ha, och ett lån på platteven, och ett framtida barnbarn som måste ha till sin pension, för att inte tala om den egna, den de sparar alla sina drömmar till, alla sina resor, alla sina år som kommer. Föga inser de att tiden går och pengarna blir mindre värda, när de berättar om allt som alla andra gör, har fullt upp med varandras frågor, om allt som alla barnbarn bör.

Men vid pensionen, det är då det ska hända, det är då de reser till Nova Scotia, det är då. Mmm, just det, precis, just så! Då. Då kommer fyrtio- , femtio- och sextiotalisterna att leva ut, frigöra sig och hoppa bungee. Då klipper de vår navelsträng och släpper sina fantasier fria. Då får vi barn vara vuxna. Äntligen!

Vad ska dina barn bli när de blir stora?

En riktig Stockholmare?

Härom dan gick jag en sväng i Stockholm för att njuta av vårvädret, från jobbet till Liljeholmen, för att passa på medan tillfälle gavs. Vädret var strålande och jag kände mig likadan - full av energi. Jag vet inte om riktiga Stockholmare håller på så, går mellan platser, men jag är inte riktigt Stockholmare än. Min inställning till tid och avstånd har inte riktigt justerats. Fortfarande lever jag kvar i mitt alnöitiska tankesätt, min norrländska världsbild av att alla sträckor i stan kan gås eller cyklas -- bara solen skiner eller det är kallare att vänta på bussen än att gå en hållplats. Härom dan sken solen. Den sken på Drottningatan, i Gamla stan och på Söder, på väg över Årstabroarna vid Sjövikskajen och slutligen Liljeholmsvägen. Kanske sken även jag, som en riktig Stockholmare?

Wherever I Lay My Hat

Jag har flyttat igen. Jag har räknat gångerna och ligger före morsan med fyra pinnar nu, på 34 gånger. Passande nog kom jag precis och tänka på en kille som också har en svensk-polsk känsla över sitt (artist-)namn, eller borde jag säga germansk-slavisk? Jag har inte kollat upp det. Däremot så har jag kollat upp hans youtube-klipp och dem vill jag dela med mig av.

Johann Lipowitz:

Hjärtlös konduktör följer praxis mitt i natten

Natten mot måndag 27 april cyklade jag efter en 7 timmars färd från Uppsala vilse i Stockholm. Därför var det med en väldig lättnad jag fann Nockeby Torg kl 00 50, och satte mig att vänta på sista tåget för natten. Kanske, tänkte jag, hinner jag till Mälarhöjden till klockan två.

När de två tomma vagnarna rullat in och stannat öppnar jag mittendörrarna men har ingen möjlighet att ta mig på eller höra mig för om det går att göra ett undantag. Konduktören spärrar nämligen vägen och säger omedelbart "nej, du får inte komma ombord med cykeln". Han signalerar till föraren att fara och jag hinner knappt utbrista "men jag är vilse och det är mitt i natten", som första och sista ord, förrän dörrarna gått igen och tåget har satt av.

Det är av sällan skådat slag att människor kan vara så oförstående och jag försöker fortfarande förstå hur det kan komma sig att undantag inte verkar kunna göras ens när alla rimliga orsaker till att göra undantag är förestående.

Ni skriver själva:

Anledningen är framför allt för att det inte finns plats, men det finns också säkerhetsskäl till varför du inte får ta med cykeln. Utskjutande delar som styre och pedaler kan orsaka olyckshändelser i rulltrappor, dörrar och hissar. Det finns också en risk att utrymningsvägar blockeras. Andra resenärer kan skadas vid kraftiga inbromsningar.

Plats fanns det gott om på de tomma vagnarna. De olyckor som kunnat ske tror jag knappast fanns med i konduktörens tankebanor och de utrymningsvägar som eventuellt skulle ha kunnat blockerats tror jag heller inte hade lämnat tre personer utan alternativ. Det är troligen också så att cykeln, i det fall jag släppts ombord, hade kunnat ställts längst fram i den främre vagnen -- återigen med tanke på avsaknaden av passagerare -- för att ingen skulle kunna skadas vid en kraftig inbromsning.

Utöver dessa hypotetiska antaganden -- som möter de orsaker som ni anger för att inte släppa på en cykel -- kan jag med säkerhet understryka att jag hade varit ytterst medgörlig i det fall konduktören hade påpekat vilka risker som en cykel på ett tåg innebär. Jag hade gärna tagit alla försiktighetsåtgärder som stått i min makt att ta, bara jag hade fått chansen.

I stället fick jag tillfället att njuta av utsikten över Mälaren från (det jag nu vet heter) Tranebergsbron, en andra gång. Det kommer jag sent att glömma.

Tack!

Torsdagscitat

Understanding is that penetrating quality of knowledge that grows from theory, practice, conviction, assertion, error and humiliation.

Det gäller helt enkelt att våga tro på sig själv, satsa, vara ödmjuk inför misslyckanden och förstå att det är just då den största insikten kan göras.

Dust yourself off and try again, sjöng Aaliyah.

Nära, så nära

Åh så nära det var idag! Det var riktigt nära att den frustration som byggts upp under dagen, som runnit ut i fingrarna, som i frenetiskt knappande cynism flödat över tangentbordet, fick sitt utlopp i en entertryckning. Det var millisekunder bort att jag tryckte till, att den råa sarkasmen tog överhanden, att jag tappade fattningen officiellt.

Men det gjorde jag inte. Den tillfredställelsen fick inte det behovet idag och jag slipper ha dåligt samvete imorgon. Istället kan jag lugnt konstatera att det gick över. Jag vann kampen över mitt förnärmade inre och den misslyckade kommunikatören på [gissa bolaget] kan ovetandes öppna sin mejl imorgon. Där kommer hon att utläsa tomhet. Niente kommer det att stå! Och mellan nu och då har jag hunnit njuta i Tango, läsa mig till sömns och stjälpa i mig dagens första kopp kaffe. Najs!