Ord på känslor

Det är inte alltid man finner ord för det man vill säga. Man liksom upplever något på ett väldigt påträngande sätt men lyckas inte riktigt få det förbi känslostadiet av förståelse. Det kittlar hjärnans nervändar, det får dig att öppna munnen för att säga något, det spänner stämbanden, du är locked, loaded and ready to go.

Men ditt vapen klickar, du sitter där stum och vill förmedla en känsla men lyckas inte få ut minsta ljud. Så det får bli något ungefärligt. Det får bli en massa ord som ungefär beskriver det du vill säga. Du säger något som nästan låter som det du vill förmedla, men inte riktigt känns tillfredsställande. Det liksom kittlar rätt nerv och hittar nästan hem, men inte hela vägen. Bara nästan.

Vad gör man? Låter man det vara så? Accepterar man den något förvrängda eller otillfredsställande formuleringen? Låter man resten av orden hänga i luften, vila i magen, sippra över i kroppens känsloreservoar?

Jag vet inte. Jag har inget absolut svar, men jag har ett sånt ord som nästan förklarar hur jag mår. Kanske är det just för att den här känslan inte låter sig beskrivas som jag misslyckas.

Men jag försöker ändå.

Lycka!