En främjarteknik

I princip tycker jag att alla har lika stor rätt till sitt perspektiv. Jag menar att varje individ har ett unikt sätt att se världen på och att alla har lika stor rätt uttrycka sig och bli tagen på allvar. Men det är tyvärr bara grundprincipen.

Alla förvaltar sin rätt till sin röst och sitt perspektiv i olika sammanhang. Det leder vidare till ett prestationsargument: i varje situation och yttrande kan man antingen upprätthålla sin rättmätiga plats i yttranderummet eller göra sig oförtjänt av sin röst. Det är min åsikt som språkvetare och det är min åsikt som kommunikatör.

Vill man höras och få sin förtjänta röst hörd måste man därför vårda sitt anseende väl och i detta ligger paradoxen: förmågan och förutsättningarna är inte rättvist fördelade. Men därför är också min grundprincip viktig att bejaka kontinuerligt. (Det räcker alltså inte att gå vidare i argumentationen och förkasta det som inte stämmer i föregående led eftersom man då förkastar hela argumentationen.) Nästa led blir då att förtjäna sin röst genom att låna den till andra som är mindre tjänta av sin egen.

Man kan, om man åtnjuter förmågan eller de rätta förutsättningarna, lyfta den som inte har desamma och låna denna sin röst. Så tjänar och förtjänar man sitt utrymme på bästa sätt och i detta ligger kärnan i ambassadörskap. Den som har förmågan och förutsättningarna att göra fler röster än sin egen gällande ska göra det. Det gör oss alla rikare och öppnare och det gör oss också friare att välja perspektiv, eftersom vi då har tillgång till fler infallsvinklar: sharing is caring helt enkelt.

Älska din nästa var det någon som skrev i nån bok också. Men den måste ha varit ointressant i övrigt eftersom jag inte kommer på vad den heter. Attans också. Herre Gud i himmelen vad glömsk man kan vara ibland, Jesus och alla hans änglar, inklusive lucifer.

I rymden kan ingen höra dig gråta

Rättvisa tror många på. Cyniker hävdar att det inte finns någon rättvisa och lyckligt lottade är väldigt nöjda med orättvisa förhållanden. Den senare gruppen kan till och med hävda att man rätt och slätt förtjänar sin lott i livet genom prestation eller biologisk överlägsenhet. Jag väljer som vanligt att inte bidra till rättvisedebatten med den likgiltighet som dessa två läger väljer. Jag väljer för att jag har friheten att välja. Jag väljer att verka för rättvisa.

Jämställdhetsdebatten handlar om rättvisa. Jämlikhetsdebatten också. Jag står med min polsk-svenska manlighet med fötterna djupt i båda jäm.-lägren och känner i dag att jag vill ifrågasätta en aktör som jag borde hålla med i allt, nämligen Margot Granvik. Hon står bakom jämställdhetstestet (som jag bara skulle göra lite snabbt, för att jag var nyfiken) och jag tycker att hon är orättvis.

Utslagsfrågan lyder: hur stor del av våldet står män för? 90 procent klickar jag instinktivt på och gläds hemskt nog åt att jag svarat rätt. Tyvärr kan jag inte annat än att rygga tillbaka när den retoriska frågan följer:

"Varför tror män att de har rätt att slå och våldta?"

Det slår mig hårt i ansiktet. Vad menar du Margot? Insinuerar du att alla som slåss och våldtar är några slags psykopater, som kallt och beräknande våldför sig på andra människor? Har du lagt dig till med mansförakt Margot? Har du tänkt igenom vilken din målgrupp är?

Som du, kära läsare, förstår så har även jag en massa retoriska frågor som vill ut. Jag förstår nämligen inte hur man har tänkt sig att män som blir attackerade på alla fronter ska ta till sig budskapet. Jag förstår heller inte hur man på en hemsida som handlar om makt och könsroller resonerar när man generaliserar och förstärker nidbilden av män. Jag förstår inte hur man genom skuldbeläggande vill övertyga våldsbenägna individer om att sluta ta till nävarna när de hamnar i en trång situation. Varför gör man mansrollen ännu trängre när målet är det motsatta? Jag förstår inte. Gör du det Margot?

Predikar Margot Granvik för dem redan frälsta eller vill hon få till en förändring? Får män gråta när de vill slåss eller ska de bita ihop och få en dunk i ryggen? Jag förstår inte hur budskapet ska nå fram. Nu var du en duktig pojke, hör jag individer med låga förväntningar på män säga. Det håller inte säger jag. Man får män att slå ifrån sig, försvara sig och fly sitt ansvar. Men inte nog med det. Man klumpar ihop våldsamma män med våldtäktsmän och det är helt sanslöst - det är inte samma kategori män och det är inte samma beteende. Framför allt är det inte alla män som slåss eller våldtar! Om man inte tycker om män så kanske man anser det, men så är det inte och det är inte okej att en sådan retorik får fortgå. Varför? Jo:

Det är inte okej att kategoriskt förakta män!
lika lite som det är okej att kategoriskt förakta kvinnor.

När man tycker att mansförakt är okej så blir det svårt att hjälpa män att förstå vad kvinnoförakt innebär. Då kan man inte i nästa andetag peka på homofobi och förminskande som vanliga sociala markörer för manlighet. Då kan man inte upplysa om alternativ och ge män utökat handlingsutrymme. Då kan man inte verka för förändring. Och det är ju det man vill med hemsidan, eller?

Så! Nu skickar jag ut mitt maktspråk och mina tankar i cyberrymden. Vi se hur många män som vågar gråta. En som vågar är Kapten klänning, det får bli dagens glädjeämne.