Erbjudande

Trettio spänn för en kaffe och en bulle. Trettio spänn?! Det är väl inget erbjudande, eller? En tjuga vore bra, som på 7-Eleven.

Jag har tänkt på det här ett tag. För mig betyder erbjudande att något exceptionellt billigt eller bra säljs just nu, att det inte har sålts i det formatet tidigare och att det inte kommer att stå på den där skylten nästa gång jag går förbi den; för mig är ett erbjudande något som inte kommer igen och som man måste passa på för att få ta del av. Men så är alltsom oftast inte fallet; min språkuppfattning och det bruk som jag möter i reklamsyften går här isär.

Vad beror det på att ord urlakas på det här sättet? Hur kommer det sig att en reagerar på att ord missbrukas? Jo! Precis som modeord och svordomar så leder frekvent användning av språkliga drag till en devalvering; använder en ett värdeladdat ord tillräckligt mycket så förlorar det sin tyngd. Till slut tappar det sin ursprungliga betydelse, förpassas till andra funktioner, genomgår ett större eller ett mindre semantiskt skifte. Erbjudanden blir till vardagliga koppar kaffe med bulle och när nästa affisch trycks heter det supererbjudande. För trettio spänn får vi då en kopp kaffe, bullen kommer med en femma extra och jag kommer fortfarande tycka att det är fascinerande hur jag inte kan använda "fula ord" utan att låta löjlig, eller gubbigt gullig.

Järnspikars!

Gårdagens citat

"Intervjua mig! Jag pratar i löp och one-liners!"

Rabarberbarbara

Sammansättningar gör svenskan otroligt rikt på ord eftersom den enda begränsningen sitter i huvudet på språkaren. Sammansättningar finner man inte i ordboken just av den anledningen, det är omöjligt att försöka lista alla. Här kommer ett exempel på en annan anledning.

Sms förstör inte språket

"Dagens ungdomar förstör språket, svenskan går förlorad." Vi har alla hört orden, farhågorna om att nya utryckssätt och ungdomsspråk är farliga för svenskan. Myten om att allt var bättre förr lever vidare i sms-åldern.

Men som vanligt bevisar språkvetenskapen att så inte är fallet. Trots förändring håller man sig till de språkliga konventioner som är nödvändiga för förstålsen, även i sms; ungdomar förhåller sig till samma språkliga maximer som sina föräldrar, enligt studien Generation Txt? The sociolinguistics of young people's text-messaging, och jag är förstås inte särskilt förvånad.

Paul Grice Maximer är i sig intressanta så jag länkar till en kortfattad genomgång här.

Därför älskar jag poesi

Poesi är oftast inte konkret nog för att kunna läsas bokstavligt. Dess betydelser måste tolkas och känslor måste framkallas. Den är abstrakt och främmande, den är utan en innehållsförteckning eller översättning, och det är just det som är själva charmen: metaforen och den fria tolkningen.

Poesi är tillfredställande eftersom den spelar på känslor och framkallar bilder som inte nödvändigtvis har entydiga tolkningar; den använder sig av en mängd metaforer som sammanvävs och anspelar på varje läsande individ och varje lästillfälle. Den lockar till kontinuerlig nytolkning.

Ett bra exempel på hur poeter använder bildspråk är A R Ammons Corsons Inlet som inte bara använder promenaden som en metafor för tankegången* utan som också låter raderna fungera som liknelser: indraget i dikten liknar kustlinjen som beskrivs. Corsons Inlet är ett bra exempel för att man känner igen sig och själv kan se sina erfarenheter i Ammons ord, för att en kustlinje är föränderlig precis som tankar och upplevelser, för att man kan återvända till dikten och se den ur ett nytt perspektiv varje gång -- och det är tillfredställande.


Poesi är alltid ny upplevelse, men därmed inte sagt att den är bra jämt. Precis som musik, solnedgångar och orgasmer behöver man varken gilla allt eller det mesta. Vem vill exempelvis höra om lycklig och livslång vänskap när man känner sig som mest ensam? Vem vill läsa Pablo Nerudas Tjugo kärleksdikter när en är förbannad? Inte jag i alla fall. Då vill jag läsa om någon som får utlopp, någon som ger mig skärseldens infernaliska mörker och blint raseri, någon som kanske skriver nåt i stil med:

Min svarta korp hackade hål i hans hjärta
slet stötvis åt sig köttslamsorna
och kraxade upprymt åt maten som inte erbjudits.

Men när vi är förälskade njuter vi verkligen av ord som dessa:

Te traeré de las montañas flores alegres, copihues,
avellanas oscuras, y cestas silvestres de besos.
Quiero hacer contigolo que la primavera hace con los cerezos.

Och är det inte underbart så säg! Sådana ord intensifierar våra känslor, ger oss utlopp och medvetenhet, får oss att rysa ända ut i fingertopparna och skratta högt av lycka.

Poesin ger oss vår personlighet, den ger oss hopp och förtvivlan, möten och avsked. Vi får förstå oss själva genom någon annans ord och till och med upptäcka nya tankar och känslor emellanåt, vi får leva ett annat liv genom någon annans abstrakta språk. Tack vare någons metaforer om livet. Det är guld värt och därför älskar jag poesi, för att jag aldrig riktigt kan förstå men ändå njuta i fulla drag.

*Märk hur tankegång är en metafor som vi inte längre uppfattar som långsökt, även om tankar varken har ben eller kroppar

Vad ska jag blogga om här?

är nog en vanlig fråga bland bloggare. Och en legitim sådan om man vill bli läst. Det handlar nämligen inte längre om dagbok; det handlar inte bara om att verbalisera sina inre tankar för sig själv--då skulle man skriva för byrålådan och inte i ett forum tillgängligt för alla uppkopplade själar.

Att blogga handlar om att man har en inre vilja att finnas och synas i en social kontext. Och därför måste man tänka på sin läsare: vem är hon, vad tänker han, vad förstår en redan? Det har jag inte gjort i sådan utsträckning som jag hade velat och därför blir det spridda skurar här, inget tematiskt centrum förutom mina allmänna tankar och en och annan länk.

Jag ska ändra på det nu. Jag ska hålla mig till ämnet och ändra mitt fokus så att du som söker dig hit får vad titeln lovar: språkliga kommentarer, bokstäver och brev om språk i allmänhet, tankar om språk och samhälle i synnerhet. Jag lovar att både hålla mig till ämnet och sväva ut, men jag lovar att knyta an till språket vad jag än gör.

Självklart kommer jag fortfarande vara mig själv och stå för det jag säger, bara inte lika spretigt. Jag kommer att vara plattare och tydligare, snävare och enklare. Jag kommer att mottagaranpassa, som det så vackert heter. Annars vill ingen läsa.

Fenomenet detta bygger på finner vi i alla böcker och i alla filmer: de flesta karaktärer måste vara platta och stabila -- det är endast huvudpersonen eller huvudpersonerna som tillåts vara dynamiska, som tillåts vara mångfacetterade och spretiga, som tillåts utveckling och förändring.

I det framgångsrika bloggandet, det bloggande som tilltalar sina läsare, är det just läsaren som är huvudpersonen. Det är du som står i centrum. Genom att känna igen dig, genom att kunna relatera till texten och kunna ta stark ställning för eller emot, genom att känna att du själv hade kunnat vara den som yttrade det som här är formulerat. Bloggaren är bara kanalen, tolkaren av tankar, språkröret. I framtiden ska jag försöka vara just det: din språkliga kommentator, ditt språk, dina bokstäver och brev, linguistic letters.

Web analytics data in Excel

Web analytics data in Excel

Posted using ShareThis