a, jag har varit i Australien. Nej, jag har inte sett Taj Majal. Ja, jag har hoppat bungee i Queenstown. Nej, jag har inte varit till Bali. Jag har heller inte sett Machu Pichu, Grand Canyon, dödsfält i Indonesien eller lyckotält i Nepal. Jag har inte varit till Tokyo, Dubai, Abu Dhabi eller snorklat jorden runt (inte Ola Skinnarmo heller). Och allt detta är jag glad för.

Varför? Jo, då slipper min morsa och farsa sitta och skryta om mina bedrifter inför sina vänner, då slipper jag svara upp mot deras förväntningar om överdåd, jag slipper svara på utfrågningar om framtid, nutid, dåtid och alla andra möjliga, obetydliga, löjliga, ja rent av omöjliga spekulationer om vad jag har för mig och vad jag ska bli – som att jag inte redan är någon!

Men nog om mig. För det handlar förstås inte om det, även om jag länge trott det. Det handlar om att vi berättar för varandra, berättelser om livet och om andra. Mest om de som står oss nära, eller de som vi har kära. Det handlar om underhållning för de äldre, och en föreställning om att det är i ungdomen det händer. Det är i ungdomen vi gör allt det där som medelålders människor inte längre kan. Och det är då vi som våra föräldrars barn förväntas göra allt föräldrar önskar att de gjort när de var yngre. Det är det som händer.

Vi ska fylla deras fantasier och berättelser som de tror sig inte kunna uppfylla. De har ett hus de inte kan sälja, och en bil de bara måste ha, och ett lån på platteven, och ett framtida barnbarn som måste ha till sin pension, för att inte tala om den egna, den de sparar alla sina drömmar till, alla sina resor, alla sina år som kommer. Föga inser de att tiden går och pengarna blir mindre värda, när de berättar om allt som alla andra gör, har fullt upp med varandras frågor, om allt som alla barnbarn bör.

Men vid pensionen, det är då det ska hända, det är då de reser till Nova Scotia, det är då. Mmm, just det, precis, just så! Då. Då kommer fyrtio- , femtio- och sextiotalisterna att leva ut, frigöra sig och hoppa bungee. Då klipper de vår navelsträng och släpper sina fantasier fria. Då får vi barn vara vuxna. Äntligen!

Vad ska dina barn bli när de blir stora?