En främjarteknik

I princip tycker jag att alla har lika stor rätt till sitt perspektiv. Jag menar att varje individ har ett unikt sätt att se världen på och att alla har lika stor rätt uttrycka sig och bli tagen på allvar. Men det är tyvärr bara grundprincipen.

Alla förvaltar sin rätt till sin röst och sitt perspektiv i olika sammanhang. Det leder vidare till ett prestationsargument: i varje situation och yttrande kan man antingen upprätthålla sin rättmätiga plats i yttranderummet eller göra sig oförtjänt av sin röst. Det är min åsikt som språkvetare och det är min åsikt som kommunikatör.

Vill man höras och få sin förtjänta röst hörd måste man därför vårda sitt anseende väl och i detta ligger paradoxen: förmågan och förutsättningarna är inte rättvist fördelade. Men därför är också min grundprincip viktig att bejaka kontinuerligt. (Det räcker alltså inte att gå vidare i argumentationen och förkasta det som inte stämmer i föregående led eftersom man då förkastar hela argumentationen.) Nästa led blir då att förtjäna sin röst genom att låna den till andra som är mindre tjänta av sin egen.

Man kan, om man åtnjuter förmågan eller de rätta förutsättningarna, lyfta den som inte har desamma och låna denna sin röst. Så tjänar och förtjänar man sitt utrymme på bästa sätt och i detta ligger kärnan i ambassadörskap. Den som har förmågan och förutsättningarna att göra fler röster än sin egen gällande ska göra det. Det gör oss alla rikare och öppnare och det gör oss också friare att välja perspektiv, eftersom vi då har tillgång till fler infallsvinklar: sharing is caring helt enkelt.

Älska din nästa var det någon som skrev i nån bok också. Men den måste ha varit ointressant i övrigt eftersom jag inte kommer på vad den heter. Attans också. Herre Gud i himmelen vad glömsk man kan vara ibland, Jesus och alla hans änglar, inklusive lucifer.