Hjärtlös konduktör följer praxis mitt i natten

Natten mot måndag 27 april cyklade jag efter en 7 timmars färd från Uppsala vilse i Stockholm. Därför var det med en väldig lättnad jag fann Nockeby Torg kl 00 50, och satte mig att vänta på sista tåget för natten. Kanske, tänkte jag, hinner jag till Mälarhöjden till klockan två.

När de två tomma vagnarna rullat in och stannat öppnar jag mittendörrarna men har ingen möjlighet att ta mig på eller höra mig för om det går att göra ett undantag. Konduktören spärrar nämligen vägen och säger omedelbart "nej, du får inte komma ombord med cykeln". Han signalerar till föraren att fara och jag hinner knappt utbrista "men jag är vilse och det är mitt i natten", som första och sista ord, förrän dörrarna gått igen och tåget har satt av.

Det är av sällan skådat slag att människor kan vara så oförstående och jag försöker fortfarande förstå hur det kan komma sig att undantag inte verkar kunna göras ens när alla rimliga orsaker till att göra undantag är förestående.

Ni skriver själva:

Anledningen är framför allt för att det inte finns plats, men det finns också säkerhetsskäl till varför du inte får ta med cykeln. Utskjutande delar som styre och pedaler kan orsaka olyckshändelser i rulltrappor, dörrar och hissar. Det finns också en risk att utrymningsvägar blockeras. Andra resenärer kan skadas vid kraftiga inbromsningar.

Plats fanns det gott om på de tomma vagnarna. De olyckor som kunnat ske tror jag knappast fanns med i konduktörens tankebanor och de utrymningsvägar som eventuellt skulle ha kunnat blockerats tror jag heller inte hade lämnat tre personer utan alternativ. Det är troligen också så att cykeln, i det fall jag släppts ombord, hade kunnat ställts längst fram i den främre vagnen -- återigen med tanke på avsaknaden av passagerare -- för att ingen skulle kunna skadas vid en kraftig inbromsning.

Utöver dessa hypotetiska antaganden -- som möter de orsaker som ni anger för att inte släppa på en cykel -- kan jag med säkerhet understryka att jag hade varit ytterst medgörlig i det fall konduktören hade påpekat vilka risker som en cykel på ett tåg innebär. Jag hade gärna tagit alla försiktighetsåtgärder som stått i min makt att ta, bara jag hade fått chansen.

I stället fick jag tillfället att njuta av utsikten över Mälaren från (det jag nu vet heter) Tranebergsbron, en andra gång. Det kommer jag sent att glömma.

Tack!