Angripen

John Apse behöver egentligen inte länkas till, han brukar synas med sin pajkastning i kommentarsfält.

I dag har jag lagt till honom i min bloggrulle eftersom det är bra att veta vad folk som aldrig skulle hålla med mig tycker och tänker. Det är bra att försöka förstå vad som driver antiaktörer, även om det är svårt.

Det här är således ingen pajkastning. Jag vill förklara varför jag läser hans blogg och jag vill göra det klart att det han skriver inte på något sätt är läsvärt i min mening. Det är en rädd pojkes röst. En pojke som tror att feminism är ett personligt påhopp på alla män och som hoppar på alla som skriver positivt om jämställdhet.

Jag vill att han ska veta att jag läser det han skriver och att han kan bli mött som medmänniska om han vill, bara han förklarar sig. Jag vill att han ska känna att det finns de som lyssnar och vill förstå varför han förminskar och förlöjligar jämställdhetsförespråkare. Jag vill att han inte känner sig påhoppad eller osynliggjord.

John, vi hör dig och vi är villiga att lyssna och förstå, bara du möter oss likaså.

Ps. Jag vet att jag använder härskartekniker för att förminska och förlöjliga. Se det som ett självkritiskt förhållningssätt att jag kan förstå hur djupt rotade de är, att jag kan bejaka dem och att jag vill visa hur negativa de är. Visst, jag föregår inte med gott exempel i handling men jag ser självinsikt som det första steget mot positiv kommunikation; man måste inse att vi alla använder oss av de verktyg vi lärt oss och att det är en ständig kamp att ta sig ur negativa beteendemönster. För att lyckas måste man först misslyckas.