Alla vill ha bekräftelse. Det är en axiom. I bloggsfärer innebär det att man håller koll på sina kommentarsfält och tar det som står där personligt (hur objektiv man än försöker vara och även när det inte står någonting där).
I dag ger mymlan ett exempel på hur det personliga kan urarta i kommentarsfält. Hon gör Margret Atladottir (wow, vilket bloddrypande namn!) till exempel på hur personligt det inte får bli när någon kritiserar det man skrivit. Genast kommer jag att tänka på ett råd som jag försökt anamma länge men som är så himla svårt att ta till sig: du är inte vad du skriver! Jag tror Margret också behöver en påminnelse.
Men det är inte därför jag skriver i dag. Jag ville lyfta en fundering kring mina tomma kommentarsfält och de kommentarer jag får i vl. (=irl). Varför är det lättare att kommentera varandras inlägg när man träffas över en kopp kaffe än att skriva några enkla ord i ett opersonligt fält? Tar det för lång tid och får man för lite tillbaka? Jag tror det.
Jag tror att kärnfull respons lämpar sig bättre öga mot öga och att min axiom ovan gäller lika fullt i bloggsfärens kommentarsfält som för den som bloggar. Vill man ha korta kommentarer måste man möta dem som potentiellt vill kommentera, man måste fiska lite. Vill man som jag väcka en tanke så kan man lägga ut texten, men med låga förväntningar på respons. Därför är det inte hela världen att du inte kommenterar i dag, det viktiga är att du tänker.
lördag 11 april 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Det du skriver är alltid tänkvärt=)
Lovisa:
Och kommentervärt alltså :)
Det ska sägas att du hittils är min mest flitiga kommentatör och det uppskattar jag ska du veta.
Hm, nu blev det svårt att läsa utan att kommentera!
1. Att kommentera i bloggen känns som att kliva i nåns rabatt.
2. So what, nu kommenterar jag ändå.
För jag tycker nog att man kan kräva respons av sina läsare. Att mötas av tystnad är en skum känsla. Jag vet hur det känns att sända radio eller teve, ansträngningen och sedan - ingenting. Efter timmar av total närvaro, sekundräkning och radiosvett, blir klockan kvart i sex. Du lämnar över till rikset, släcker studion och det är alldeles tyst. Redaktionen är tom, telefonerna tiger.
Det är som Kjell -Albin Abrahamsson säger: radio är som gas. Bloggtext är mer beständigt, men ändå.
3. Man ska fatta sig kort. Också svårt.
Elin: Alla har vi pallat äpplen och rabarber. Med samma nyfikenhet får man kliva här och inser man att något inte är planterat ordentligt så tycker jag inte det gör någonting att gå och snacka med trädgårdsmästaren. Han eller hon vill ju förhoppningsvis att arrangemanget ska ge en tilltalande helhetsbild ;)
Vill man inte att grannen ska uppskatta ens trädgård kan man ju alltid bygga ett staket (stänga av kommentarsfunktionen) eller plantera på innergården.
Skicka en kommentar